Back to work. Spenderade fredagen i huvudstaden. Var först på ett intressant möte och spatserade därefter omkring lite och kände mig allmänt shoppingsugen. Fingrade lite på Paulo Coelhos nya bok The Zahir, men jag köpte den inte, eftersom jag tänkte att den ju säkert finns i Umeå också. Kan förtälja att den inte finns i Umeå än
(Men det kanske är tur, för nu är det slut på pengar och jag går och inväntar mitt Krakow-reseförskott som tydligen ska komma på onsdag
) Den kanske finns att köpa på Arlanda?
Klippte håret i lördags, och det känns faktiskt skönt att ha aningens kortare hår. Snälla frisörskan fick kapa drygt en decimeter av håret, och jag kan inte påstå att jag saknar det. Kuriosa: Frisörskan klampade omkring i
Foppa-skor! Måste jag byta frisörska nu?
Spenderade gårdagen med att må lite sisådär, tills jag kom på vad det berodde på. Jag är en sådan människa som tar åt mig det mesta. Tyvärr. Skulle gärna vara som en gås och låta allting rinna av mig, men det går inte riktigt. Men jag måste säga att det, om än långsamt, sker förbättringar med mitt gås-beteende. Hursomhelst: Av någon anledning kom jag att börja diskutera träning med Mr X, varpå han kläckte ur sig att det vore lika bra att jag sa upp mitt träningskort, eftersom jag ändå är där så sällan (så att det skulle vara billigare att köpa engångsbiljetter, typ). Jaha? Vad har jag missat, liksom? Jag tycker att jag tränar alldeles lagom, och nej, jag kanske inte har prioriterat träningen på sista tiden, eftersom jag bland annat jobbat 10-12-timmars-arbetsdagar de senaste veckorna, samt att jag varit bortrest en del (och kommer att vara bortrest fem dagar nu snart också). Och det allra viktigaste om jag hela tiden tvingar mig att göra saker som jag inte har lust/tid med, då börjar jag må väääldigt dåligt. Och det vet ju Mr X, men ändå kläcker han ur sig något som får mig att börja tänka: Hmm, ja, kanske jag ska träna mer. Inte vara så lat. Och jag är ju inte lat! Och visst, jag kanske inte ska ta åt mig av allting, men som sagt så lämnar mitt gås-beteende en hel del kvar att önska än så länge.
Och på tal om Morris text om otrevliga kollegor så hade jag själv en Unpleasant Colleague Experience i onsdags. Vi var alla ute på en liten after work och drack ett eller annat glas vin samt åt tapas (yep, det finns i Umeå nu). Det var rätt gemytligt och gott, tills några började prata om att gå vidare till något annat ställe. Jag hade fortfarande en del vin kvar i mitt glas, så jag sa att jag inte ville gå vidare dels på grund av att jag inte var färdig på tapas-stället ännu, och dels på grund av att jag inte ville gå vidare överhuvudtaget. Jag ville gå hem, helt enkelt. Då förvandlas nya kollegan till en fjortis och börjar säga åt mig Drick nu! Drick lite fortare! Du dricker ju så sakta! What? Låt mig vara, liksom. Jag dricker väl i det tempo jag vill. Vi är ju inte på en fjortis-fest där syftet är att bli så berusad som möjligt på kortast möjliga tid, eller? Då avancerar fjortis-beteendet och kollegan börja liksom picka mig på axeln. Kom igen nu Mea! Häng med ut du också! Kom igen! Vad tråkig du är! Va?! Låt mig vara, BITTE! Jag har ju redan förklarat att jag inte vill följa med. Vad är det som är så svårt att förstå? Men nej då, den vinken tog han inte, utan fortsatte pickandet varpå jag ilsknade till lite och sa att handgemäng nog skulle uppstå om han inte skärpte sig. Ska man vara tvungen att bli arg och otrevlig för att vissa ska förstå, eller?
Nu ska jag högaktningsfullt skippa träningen (ska dock prova pilates imorgon för första gången) och gå hem och diska (tråktråkigt, men tyvärr ett måste i dagsläget).