Har försökt hjälpa en kompis med en jobbgrej. Ett projekt som jag hörde talas om skulle ha passat honom som handen i handsken. De senaste veckorna har jag försökt vara honom behjälplig i diverse byråkratiska procedurer för att underlätta för honom att få den här platsen. Jag har inte alls varit inblandad i urvalsprocessen, och har således inte haft något med själva valet av person till projektet att göra. Jag har bara förespråkat kompisen för urvalsmänniskorna. Nyss fick jag reda på att han inte kommer att få platsen (och anledningen till att han inte får den är faktiskt väldigt diffus). Väldigt tråkigt, och synd, för jag tror att han hade gjort ett strålande jobb.
Men varför känns det som att jag misslyckats? Det känns som om jag borde gjort mer för att hjälpa honom. Fast jag har ju gjort allt jag kan. Men ändå känner jag mig besviken på mig själv. Han kommer inte att tycka att jag inte gjort tillräckligt för honom, det är jag övertygad om. Men tyvärr har jag svårt att övertyga mig själv.
Jag måste definitivt lära mig att inte ta vissa saker och ting så personligt. Och jag måste lära mig att inse vad jag faktiskt kan förvänta mig av mig själv. Ibland har jag så ofantligt höga mål satta att jag nästan blir knäckt bara av att tänka på dem. Måste komma ner på jorden. Jag behöver ju inte sluta drömma, men kanske jag ibland borde ha mer realistiska drömmar? Och en mer realistisk syn på saker och ting.