blalblalblafredag

Det är fredagkväll och min man är borta på något litet evenemang och jag ser till att natta barnen tidigt (biltricket, med en smula dåligt samvete som följd) för att få en ensam och skön kväll själv. Och det får jag. Jag har laddat upp med en hög tidningar och mörk choklad. Sitter länge vid köksbordet och läser. Det är skönt och fridfullt men samtidigt känns det ensamt, jag har ett sakna-kompisar-skov, jag önskar att det fanns en nära vän här hos mig, som kunde sitta mitt emot mig, på kökssoffan, och också läsa tidningar. En vän som kunde nicka när jag frågade om mer kaffe, en vän som ville småprata eller vara tyst.

Allt går ju i sin vanliga lunk här och det är potatisprat och målning av staket och ta itu med 2 kilo köttfärs, parera barnbråk och trösta när största sonen ramlar från en gunga och slår sig i huvudet.
Och jag har tusen känslor och ångest och glädje om vartannat och det bankar i bröstet men jag blir apatisk på utsidan, eller i alla fall lugn. Ingen ser kaoset inuti. September är vackert vemod. Jag älskar september. Jag tänker alltid extra mycket när det är september, jag har många septemberminnen. Jag tänker ofta på min folkhögskolekärlek och när vi blev stormande förälskade just i september. Året efter, också i september, började alltihop närma sig slutet, under en helg i Haparanda skärgård. Det var inte uttalat då och slut gjorde vi först ett par månader senare men nu i efterhand ser jag det så tydligt; det var där allt vände. En konstig helg: som i en bok. Eller en film. En grå luddig tröja; gamla cyklar som vi släpade i sanden, en fantastisk strand som plötsligt uppenbarade sig mellan träden, rå och kall stuga, en farfars grav och plötslig gråt.

Moneybrother på tv och han slår som vanligt an något i mig, jag blir gråtfärdig och får hög puls och ligger blickstilla med stirrande blick, allt på en gång. Och trombonisten med tätt mellan ögonen, han ser ut som en uppstudsig typ direkt från mitten av 1800-talet, jag är lite kär i honom, han ser farligsnällsötgalen ut.
Och jag som är så nöjd med mitt liv och älskar allt det här får en liten längtan härifrån när jag ser konserten. Jag vill ha liv, rörelse, folk och fä. Musik och galenskap. Jag måste nog få komma bort, en liten helg, bara jag. Vi får se. Kanske är det bara september som förvirrar mig.
Eller så är det alla tidningar: jag älskar dem men i förlängningen leder de bara till att jag vill konsumera. Det är ju enbart det de handlar om. Nytt porslin, nya kläder, nya tuffa grejer till barnen, nya skivor. Sonic kom idag. Åååh nya Whipping Floyd-tröjor var det reklam förr. Och ungefär hundra skivor som jag vill köpa direkt.

Jag vann två auktioner på tradera, planscher av Edward Hopper. Mighty! Nu blir det tjusiga ramar och sen har vi fantastisk konst på väggarna i nya rummet.

Kanske är det min förmodade säsongsdepresssion som är på ingång. Kanske är det bara gråtmild nostalgi. Vet ej, vet ej. Det bara... känns jobbigt. Och inte kan jag uttrycka mig. Allt sitter i bröstet och dunkar.