En utmattad suck

Totalt slutkörd efter en hypereffektiv vecka! Konferenser och möten halva nätterna, min mage börjar morra när den ser kaffe och det är inget gott tecken. Nu har jag gjort alla veckans måsten och sitter här och surfar lite smått för att varva ner mej.

Igår när jag kom hem var jag så trött att jag bara la mej på sängen och grät. Ringde käraste vännen och sa att nu ger jag upp! Orkar inte vara stark och duktigt längre! Sen sov jag en timme och när jag vaknade kändes världen lite snällare.

Min bästis ringde och bad mej barnvakta hennes sjuka barn i helgen. Jag bad att få tänka på saken. Så sliten som jag känner mej nu vet jag inte om jag vågar utsätta mej för dagis-baciller. Visst är jag hemsk som inte ställer upp för min allra bästa vän? Det känns så larvigt att ha bacillskräck, härdade mammor tycker säkert att jag är mesig och det är jag ju.

Det surrar i huvudet av trötthet. Alla milen jag kört idag sitter kvar i kroppen som en lätt yrsel. Jag borde samla ihop alla tankar, sortera mina papper, förbereda nästa vecka, skriva färdigt sånt jag lovat att skicka iväg. Men inte idag! Nu ska jag samla ihop mina sista krafter och släpa mej hem, som ett sårat djur och gömma mej i det mörkaste hörnet av min lya.