En sorts kärleksförklaring

Min pappa är en tystlåten man. Han funderar mycket, men brås inte alls på mej vad det gäller spontanitet och uttrycksfullhet. Det han säjer är oftast mycket bra, genomtänkt och klokt, men han ransonerar orden, särskilt när det gäller känslor. Visst kan han skämta och han berättar gärna historier när han är på det humöret, men det mesta och viktigaste får man ofta läsa mellan raderna.

Men så ibland hittar vi orden och då blir det så speciellt. Jag ringde hem idag för att fråga om nåt, och så frågade pappa efter min mailadress till jobbet. Han ville skicka nåt som jag skulle tycka till om. Jag fick mailet, läste och hade några tankar kring texten. Så plötsligt djupdök diskussionen. Vi pratade en stund, men jag var ju på jobbet, så vi fick fortsätta via mail. Efter lunch fick jag ett jättefint mailsvar av honom, där han verkligen tänkt till - och med en sån där liten detalj som gick rakt in i hjärtat. Det är som det blir extra dyrbart, orden får större värde eftersom dom är så sällsynta.

Min pappa är bäst! Och jag vet att han älskar mej oxå. Ibland är klarspråk för fyrkantigt, det finns andra sätt att säja det som kommer från hjärtat.