Rubrikhelvete

Är det inte lite konstigt hur det kan vara: man är på ett ställe där man helst inte alls skulle vilja vara, på ett sjukhus. Det är kväll och sonen opererades för nio timmar sen. Nu har han piggnat till, ätit mat, gått på toa, och nu har vi hittat en balkong där vi njuter av kvällssol och ljummet kaffe. Den ena sonen med slang i handen och sjukhuskläder på sig, den andra kravlar omkring på trädgårdsmöblerna. Där och då infinner sig värsta lyckokänslan som sprider sig som en varm eld i kroppen. Herregud, känner jag, här sitter vi, vår lilla familj och det är det enda som spelar någon roll. Att den ena nyss har varit nersövd (om än för en rutingrej) bidrar givetvis till gråtmildheten. Och kvällssolen och mariekex och lättnanden över att allt har gått bra.

Nu är vi alltså hemma. Dagen innan vi for ner bar vi ner en gammal kökssoffa som har stått i ett förråd på vinden. Jag tror att den väger 90 kg och den är drygt 2 meter lång så det var en ganska stor bedrift av oss att få ner den för en trappa. Bara vi två. Jag klämde ena benet samt var jättesvettig efteråt, det var som ett helt gymnastikpass. Nu har vi köpt ett snyggt tyg på ikea som vi har klätt den med. coolt, coolt.

Och hantverkare är här dagligen, främst målaren men igår var det även en elektriker här. och jag skäms för att vi har det så sunkstökigt. Längtar tills de försvinner och allt är KLAAAAART. Det kommer (nog) att bli så snyggt och bra. Sen måste vi spara pengar i fyrtio år så att vi har råd att köpa nya möbler. Fram tills dess kommer vi att ha tomma rum men med snygga färger. Haha.

Idag har jag fått min lön och vågar knappt snegla på kontot för gör jag det försvinner allt på en gång.

Den här texten har jag skrivit samtidigt som jag har slutskickat min artikel, surfat på tusen andra sidor, skrivit tre mail och lite till. Så ostrukturerad. och trött.