Whatever makes her happy

Så vi tittar på Desperate Housewives, fast i ofas, och o-tilllsammans, först låter korna konstigt så min man går och kollar om de är på rymmen - men de bara busspringer fram och tillbaka i hagen. No probs. Sen är treåringen vaken och vill prata, kramas, dricka vatten och bajsa.
Vi fikar omlott, först jag, jag slafsar i mig min chokladkaka som är god och mäktig, jag blir proppmätt efter 1,5 bit. Sen min man och vid det laget sitter vi i soffan båda två. Därefter ser vi tre avsnitt av Six Feet Under på raken. Och det är så smärtsamt bra, så långa scener, så o-hollywoodskt. Och jag älskar alla karaktärer. Och som vanligt identifierar jag mig med allas dåliga sidor och får ångest och så pratar vi om det en stund och jag får bekräftelsekramar.
Efter filmstunden går vi till köket, sitter och tittar på färgkartor. Myggfönstret är i och sensommarnatten hörs och syns utanför. Hösten kravlar omkring i gräset, med tassande, dröjande steg. Det blåser, rullgardinen slår sakta, kalla vindar letar sig in i köket. Svärmors vindspel pinglar enträget och vi pratar lystet om att gå ut och kidnappa det; kapa linan och slänga det i soptunnan. Det låter som vanligt spooky och skräckfilm men vi låter det vara.

Vi bestämmer oss för bubbelgumsrosa på en vägg i kontoret, brutet vitt på resten. Det blir nog bra så. Skrattar åt prettobeskrivningarna i färgkatalogen. Beroende på vilket humör man är på kan man antingen tänka "fan vad häftigt" eller "KEJSARENS NYA KLÄDER!". Det stod om en lampa "vars form är ursprungen ur en nysning"...