Åh men jag blir så irriterad. För ett år sen fanns det en kille, och han och jag balanserade på den där gränsen mellan vän och mer än så. Att vi inte fick ramla över på fel sida var pga att det fanns en annan flicka som han föredrog lite mer. Intentionerna var ändå att vi skulle vara vänner eftersom det verkade finnas bra potential för en god vänskap. Tyvärr så gick balansgången inte så bra och därmed så var det kört med vänskapen också, visade det sig. Och flickan fick så småningom reda på balansgången och även om hon sades vara okej med att vi var vänner så rann alltihop ändå ut i sanden. För någon månad sedan hade vi en kort, men vänlig, mailkonversation som väl var så mycket avslut av relationen som det kan bli.
Sorgligt, men sånt händer.
Det har dock aldrig varit tal om att helt säga upp bekantskapen vad jag vet och jag läser hans sporadiskt uppdaterade blogg fortfarande och härom dagen slängde jag iväg en kommentar också. En ganska töntig kommentar iofs, men inte otrevlig eller opassande eller någonting alls egentligen. Nu såg jag att han har raderat den.
Come on! Om jag inte får kommentera eller alls ge mig till känna så vill jag fan veta det! Att avsluta en relation (vänskaplig eller ej) är en sak, men jag tycker det är en helt annan sak att fullständigt säga upp kontakten. I så fall vill jag åtminstone ha klara besked så att jag vet vad som gäller. Ska jag ignorera honom om jag möter honom på stan också? Ska jag låtsas som att vi aldrig känt varandra?
Bah.
Nu är det sista jobbveckan och jag längtar så tills den är slut. Jag är tidvis ganska angstig och vill gömma mig under ett täcke för annars övertolkar jag och säger konstiga saker och har mig. Liksom sådär som det brukar vara. Lättirriterad också (hej hormoner). Om tre veckor har jag flyttat och jag vet fortfarande inte vad jag tycker om det utom att det känns bra att ha en plan att säga till folk när de undrar vad jag ska göra med mitt liv, men att jag ogillar när det kommer följdfrågor på det.
Jag kommer sakna Nina (!) och katterna och klipporna och SL (ha! ja, det är sant) och vännen i Flempan och staden i allmänhet och att få pengar som jag inte behöver betala tillbaka sen.
Jag kommer inte att sakna c/o-adresser, andras möbler, avstånden och otryggheten.
Något mjukt mot huden, pls.