Okej, jag började med att skriva ett långt och jätteirriterat inlägg angående det som irriterade mig igår. Men så hann jag aldrig klart och nu är jag inte irriterad längre. Bara sorgsen. Saken har retts ut via ett mailande fram och tillbaka och jag förstår varför kommentaren togs bort och han förstår nog varför jag blev irriterad också. Och situationen är som det är, det är inte mycket att göra åt. Och fast även jag har mina goda skäl att inte vilja ha kontakt, och fast vi själva satte oss i situationen som gjorde att det blev ohållbart så känns det nu så himla trist. För det var ju bra också, det var emellanåt en sådan jävla lovande vänskap att jag sällan råkat på något liknande. Och detta mailande fram och tillbaka på förmiddagen: så höll vi på hela förra sommaren och hösten. Jag har så många sparade mail, med så långa och många trådar i. Och jag saknar det. Och även om vi inte alltid är överens så finns det inte särskilt många som jag kunnat prata allvar med på det sätt som jag kunnat med honom. Det finns fan ingen som jag har kunnat vara så rak med när det gäller känslor och tankar och irritationer och allting, utan att vara rädd att skrämma bort.
Fan också.