Tårar och garv

Och jag pratar lite på msn med min lilla lillebror och vill mest lägga ner huvudet på skrivbordet och gråta. Rätt på tangentbordet och låta tårarna skapa kortslutning. För vi närmar oss varandra med tassande steg och pratar om vår gemensamma nämnare, vår pappa, och vår syster som nu är borta, och allt är som ett öppet sår och det är först nu han är vuxen och vi är lite lite på samma nivå fast ändå inte. vacklande trevande steg och jag blir så ledsen av alltihop. Jag märker att han har ett behov av att prata och vi tar upp gamla saker från när han var en liten kille och jag var en tyst tonåring. Och vi pratar om fadersrelationen nu som jag fortfarande inte förstår mig på.
Jag är 28 år, inte purung, inget litet barn, ändå tar jag åt mig, bryr mig, gråter i frustration. Jag borde låta det rinna av mig,
kliva vidare och ta ansvar för mitt eget vuxna liv och mina andra relationer.

Jag blir så matt av alla stora öppna sår som aldrig slutar blöda, jag ser tecknen även hos min bror, de finns där hos honom och jag kan bara försöka agera lite äldre och lite klokare och prata när han vill prata.


Utöver det så har vi idag varit och inhandlat campingutrustning. Vi är noviser på området fast jag hade en friluftssjäl när jag var yngre och var ute på en del såna grejer, men just vanlig camping är något nytt. Igår köpte vi tältet, idag köpte vi små barnsovsäckar, en jättestor tjock uppblåsbar dubbelmadrass (vi vaknar nog med näsorna i kondens allihop), en sån där picknickfilt med vattentät undersida,
strandmadrass, lots of konserver som vi aldrig annars skulle tittat åt (ja ni vet... picnicbog... köttbullar på burk och så vidare). Jag gillar det där att i en minimal yta (dvs en bil) få till ett helt litet hushåll i miniatyr. Man måste komma ihåg kirurgtejp, batterier, ficklampor, savetter, plåster, salt, peppar, och så vidare. Det ska bli fint, det lovar jag. Det måste det bli.
På Jysk stod vi och halvsvettades och tittade på luftmadrasser. Treåringen som lekte och hoppade i sängarna som man får provligga, ropade med sin ganska gälla röst ett flertal gånger "jag tänkte jag skulle vila lite mamma och pappa!" och vi har ganska duktigt lärt oss att ignorera den där tjat-tonen så vi bara "mmm" men sen tittade vi dit, då hade ungen klätt av sig alla kläder utom kalsingarna och lagt sig ner på sängen och låtsades sova. Rätt tänkt men fel ställe liksom... Vi fick dra på honom kläderna igen och då var han sur och bänglig och vi var svettiga.

Men det gick bra till slut, vi kunde betala luftmadrassen och "sovkorvarna" och pysa hemåt i vår bil.
Camping blir bra. Vi kommer nog att bli friluftsmänniskor, jag hoppas, jag vill, jag måste bara skaffa mig en lättare kropp och bättre kondition först.