Boobs

I dag har jag tittat på Extreme Makeover för första gången någonsin. Det var enormt kluvna känslor, mest beklämmande. Det är väl roligt att folk blir glada men måste det behövas en ny haka, en ny näsa och läppförstoring för det?

Samtidigt gick det en dokumentär på fyran, "mina bröst är för stora" om människor som ville förminska brösten. I en del fall var ju de stora brösten förenade med mycket besvär som ryggont och så vidare men i ett par fall var det helt enkelt bröst som inte stod rätt upp i givakt längre, som det handlade om. "saggy boobs, yes, of course, since you've lost weight" sa läkaren till en tjej med i mitt tycke rätt normala rattar, hon hade gått ner några kg i vikt och brösten hade blivit lite lösare.

Och jag blir så ledsen. Jag vill inte bry mig, jag brukade inte bry mig, men med den här pressen som är överallt, känner ingen annan av den? Ser man på ett sånt här program och förresten på reklam och så vidare så ska man ju ha lagom stora, fasta, uppnosiga bröst. Och det är ju ett ganska nytt ideal - tror jag. Pinupbrudarna på sextiotalet var inte så jävla välutrustade. Och ordet hängbröst är så sjukt och konstigt, hänger inte alla bröst som är större än a-kupa? Typ? Lite i alla fall? Det är ju så jävla normalt det kan bli. Min mormor hade stora hängbröst, men jag tror inte att de var i vägen för någon lycka. Jag tror inte att hon såg tillbaka på sitt liv och tänkte "oj vad mina bröst gjorde mig deprimerad". Min mamma har säkert hängiga bröst (som alla andra i femtio-sextioårsåldern) men jag tror inte att det är något hon bekymrar sig för. Varför ska alla unga kvinnor nu idag, på 2000talet behöva bekymra sig? Varför ska jag känna att mina lite hängiga bröst inte är ok? EGENTLIGEN är ju mina bröst så jävla bra, jag använder dem till precis det de är skapade för, jag ammar min bebis, jag tänker amma honom ett tag till för det funkar perfekt. Jag har ammat hans storebror. Jag är stolt över mina bröst och att de har funkat.
Som sagt - alla bröst hänger, förr eller senare. Det känns så kortsiktigt att som trettioåring fylla&lyfta brösten. Tio år senare behövs det väl en påfyllning? SKa man fortsätta så hela livet? Ser inte DET konstigt, ut med femtioåriga damer med fasta runda kullar med tio centimeters mellanrum? Det kanske är vår allmänna ungdomspanik som gör sig påmind även här. Man vill rumla och plugga och vara bekymmerslös och ansvarslös tonåring fast man är trettioplussare, då kanske det blir en konflikt när kroppen inte hänger med och håller sig ung den också, liksom sinnet?

"jag gör det bara för min egen skull, för min egen självkänsla" säger en del som har op:at sig. Ahaha, visst, om du bodde på en öde ö skulle du säkert också göra det, för din egen självkänslas skull.

Nej, jag tror aldrig att det är för ens egen skull. Eller?

Åh jävla ångest. Jag har gått ner 6 kg på fyra veckor och vill gå ner 10 kg till men fatta att mina boobs kommer att vara ännu lösare då, och hänga ännu lite mer. Och överallt ser jag att det duger faktiskt inte. Hela vår generation är ju helt bröstfixerad och operationer har blivit grymt vanligt. Jag vill bara att alla ska duga som de är. Bröst är överskattade.

Idag var jag inne på Lindex och provade ett par jeans, det var dumt gjort och Lindex speglar visade sig vara de värsta jag har stött på. För så där jävla ful brukar jag väl inte se ut i HM:s provrum? Eller så är det viktnedgången som har gjort mig saggy. Förhatligt. Ett bra sätt att sänka dagen på, det var det åtminstone.