So much for privacy

Okej, vi har ju två sjuttonåriga killar här på gården som sommarjobbar åt Flake, de är jätteduktiga och så vidare men SJUTTON ÅR. Den ena pratar dock supergrov dialekt, han säger "dotra hans" istället för "hans dotter" och lyssnar man enbart på språket kan man tro att han är född 1906. Skvallrig som satan och kaxig såklart.

Idag var vi hela familjen uppe här i vårt stora sovrum som är superäckligt, hallen och ett litet rum här uppe är tömda på grund av renovering, så allt står instuvat i vårt sovrum. Fula billybokhyllor bland annat. Vi hinner aldrig städa så det är obäddat och jävligt, Jag låg och ammade i sängen och treåringen härjade som fan så jag skällde på honom och vid datorn satt min man och betalade en saftig bunt räkningar och var på grumpy humör. När jag har ammat klart reser jag mig upp och tar ettåringen och placerar honom i spjälsängen. Vänder mig sen mot sängen igen och hystar in ena bröstet i bh:n igen samtidigt som jag ska ta treåringen. Då hör jag en sjuttonåringsröst i dörröppningen, han har helt tyst tagit sig upp på övervåningen, va fan, så gör man väl inte? Eller? I tvåvåningshus där det är kök och vardagsrum osv nere så är det väl nästan lite underförstått att övervåningen är liksom the private parts? Och särskilt om man bara har varit inne i husets kök tidigare, då går man väl inte helt oinbjuden upp på övervåningen utan att ringa på dörren eller ropa eller knacka eller nåt? Nu såg den här unga skvallergossen mitt ena bröst och det känns inte så jävla kul för det han har sett i bröstväg är väl toppiga små sjuttonårstuttar och inte hoochie mama-boobies av storlek DD-kupa? Antingen bryr han sig inte alls eller så går han och hans kompis och garvar och drygar sig om den tjocka amningsmamman och det superäckliga rummet med vissna blommor i fönstrena och golvet täckt av kläder.
Fast ännu värre än bröstet är väl magen! Han såg min mage!

Pisses me off. Jag trodde vi hade någorlunda koll på det här nu med människor som springer rätt in, men tydligen inte, det räcker inte med att ha öppet hus vid lunchtid och fikatid och middagstid, vår enda gemensamma tid nuförtiden, hela familjen alltså, delar vi med andra. Nu ska de börja springa upp i vårt sovrum tysta som möss också. Vafan. Jag får ångest.

Annars är det fint, haha, det där är min standardfras, jag säger lite i förbifarten "ja det är ju stressigt men annars är det bra."
Men det är inte bra! Det är tokstressigt och alla maskiner går sönder samtidigt och det är så här varje sommar och jag har vant mig och slutat gnälla helt, fast det här får vara min ventil så jag får gnälla! Och Flake går ut och jobbar på morgonen när vi andra sover och kommer hem på kvällen när vi andra sover. Det är TRIST TRIST TRIST och jag känner mig som världens sämsta mamma som skriker och gapar och inte kan natta mina barn lugnt och fint, nej jag tar till jävla biltricket lite då och då. Och jag åker och handlar och glömmer alltid hälften för jag orkar inte skriva listor och att handla med två ungar och svett under armarna är ingen lätt match.

Igår när barnen väl sov gick jag ut och målade grinden en andra strykning och lyssnade på radio, rattade in en station helt slumpmässigt och det råkade bli Lugna Favoriter, de spelade den här "You had a bad day" eller vafan den heter och jag bara "I know!" och sen var det Gessle och jag höll på att börja lipa.

Aaaah jag blir galen. Det enda som är ok är min mathållning, äter värsta GI-maten och har gjort i flera dagar, inget sötsug.

Jävlar vad jag längtar efter att börja jobba.