Trött torsdag

Jag är spyless på allting men jag orkar knappt skriva om det. Jag har egentligen tid för att göra det allra sista arbetet på min artikel (döpa om bilderna, fixa bildtexter, putsa på texten, lägga till en fotnot) nu, men jag orkar inte, jag strejkar, det är tråkigt att mina grejer ska klämmas in sent på kvällen när barnen sover och orken är slut. Jag får väl ta barnvakt en stund på förmiddagen i morgon och skriva då för nu: nej.

Idag har jag gjort en kreativ sak; fixat med bordet. Jag tog bort de gamla kakelplattorna och grejade och strök på kakellim och så hade jag bankat sönder stora kakelplattor som jag sen pusslade ihop. Simsalabim; ett mosaikbord. Fast det ska fogas också. Jag vet inte om det är snyggt än, kanske, fast som jag sa till nina när jag pratade med henne innan, det kanske är lite Kreta-hotell-varning på vita mosaikbord? Jäjä, vi får väl se imorgon om det nu finns någon tid till sånt då.
Jag borde ställa mig och laga massor av matlådor då. Och tusen andra saker.

Idag var det upp- och nervända tider. Jag tänkte ta barnen och åka och handla eftersom allt var slut, då sa F "vi åker sen, allihopa!" men han blev lite sen så vi kom iväg först vid 20:15 och affärerna stänger vid nio så det blev lite bråttom men vi hann en storhandling med två vagnar, två barn, ingen inköpslista och tio minuter till stängning. Gick finfint. Sen åkte vi till McDonalds drive-in och köpte te, kaffe och yoghurt och sen åkte vi till en liten lekpark och satt där och fikade kvällsmat vid halvtio en torsdagkväll, lillRogga gungade och åt sin yoghurt och vi tittade på solnedgången över den lilla sjön. Väldigt pittoreskt. Barnen somnade inte i bilen på väg hem så de är fortfarande vakna.

I stan såg jag sjuttonåriga (typ) killar som gled omkring på varsin bmx-cykel och det ryckte i ångesttarmen, jag blev så sugen på att vara en ungdom som mest hänger. Bara driver omkring. Fast samtidigt har jag fått lite mer inblick i sjuttonåringar nu på sistone och vet varför jag både beundrar dem, föraktar dem och är lite rädd för dem - de saknar totalt ödmjukhet! Maken till kaxiga typer går ju knappt att träffa på. Gud vad jag generaliserar... Men ÄR det inte så då, lite? Jag tror inte att jag var riktigt sådär kaxig. Men besserwisser var jag nog. Samtidigt är det ju ganska roligt att vara sådär dryg och kaxig.

Nej jag måste gå och lägga mig innan jag går under av tröttma, här blir inga artiklar gjorda.