Tankar om sömn

Vissa kvällar är vår treåring lite mer "knölig" än andra. Då händer det att han vaknar runt midnatt och är ledsen och orolig. Någon av oss går in till honom, ligger hos honom ett tag, han somnar, vi går ut. Sen kan det vara sådär med jämna mellanrum hela natten.
Och i mångt och mycket har jag tappat mitt barnperspektiv, trots att det inte är så längesen jag själv var barn, men när det gäller just det där förstår jag honom och jag minns känslan. När jag var liten ville jag hemskt gärna ligga i mammas säng varje natt. Och hon ville hemskt gärna att jag skulle ligga i mitt eget rum. Jag blev en nattvandrare, jag minns inte om hon föste tillbaks mig eller om hon bara var missnöjd, men jag minns att jag försökte ligga som ett plåster mot hennes rygg, jag sökte hennes värme och trygghet. Hon var påtagligt missnöjd och sa ofta att jag sparkade och bråkade i sömnen så att hon inte kunde sova. När jag var tre-fyra hade hon en dubbelsäng och i kampen för att få mig att sluta komma in till henne tog hon bort madrassen från den ena sänghalvan. Jag gick ändå dit, och låg direkt på träspjälorna. Även när jag var större gick jag in till henne men då hade hon en enkelsäng så jag lade mig direkt på golvet. De här minnena känns lite sorgsamma och ensamma och gör mig lite ledsen.

Därför stryker jag gärna min son över håret och förstår hans känsla, tryggheten i att ligga och vila mot en stor varm kropp och att ha en stor arm lindad runt sin lilla rygg, att höra en mumlande version av "Tula hem" sjungandes nära ens lilla öra.
Hans fötter letar sig bakåt mot mina ben, stryker med varma fotsulor och vassa tånaglar mot mina knän. Även sen han somnat har han med hela sin kropp koll på mig, när jag l-å-n-g-s-a-m-t försöker dra mig bakåt för att kunna gå ut ur rummet följer hans fötter efter och ibland slår han upp ögonen och frågar "vad ska du göra?" och jag får lite oskyldigt säga "ingenting" och så ligger jag kvar, slår armarna om honom, viskar "jag älskar dig så mycket min lilla gubbe" och kysser honom på kinden, smeker hans hår och väntar ännu en gång på att han ska somna, insvept i trygghet.

Till skillnad från minnena från min mamma så är mina sömnrelaterade mormorsminnen ljusare. På somrarna när jag var liten var jag hos mormor och morfar i Trosa i flera veckor. På dagarna antar jag att jag sov middag fortfarande för jag har många såna minnen; hur mormor som vanligtvis inte var någon gosig och kramig person, följde med mig till sin säng, lade sig ner där för att vila med mig. Jag sjönk ner mot hennes stora bröst som jag helt ogenerat kallade för kuddar, och somnade ganska snabbt. När jag vaknade var hon borta, kvar låg jag under en blå luddig filt och var varm och utvilad. Ofta hörde jag henne på håll i köket och jag gick dit. Det var ingen konflikt i att hon gick från mig när jag hade somnat; det var just insomnadet med henne som var så underbart. Vissa kvällar när jag inte kunde somna tassade jag in till henne, där hon låg och löste korsord. Så fort hon såg mig gläntade hon på täcket så att jag kunde slinka ner hos henne.

Och när jag var en morgonpigg unge kunde jag alltid gå in till morfar när jag vaknade, han gick ut och hämtade tidningen vid fem varje morgon och låg och läste den i sängen samt löste helgkorsorden, jag fick ligga på hans arm och hjälpa honom med något enstaka ord.

Både de jobbiga minnena med mamma som absolut inte ville ha mig i sin säng samt de vackra med mormor och morfar som var så generösa med värme och trygghet, är extremt tydliga så jag antar att det finns kvar i en.