insomnia och ynk som fan

har försökt sova i över en timme medan erik snarkar. som vanligt.
Det ursprungliga utgångsläget var att det varit en trevlig kväll. Födelsedagsfest hos en kompis till Erik, en sån där ovanligt varm och harmonisk människa man inte kan annat än att tycka bra om från första stund. ÖVervägande trevliga människor i övrigt oxå, förrutom en som visserligen vann några pluspoäng i början av kvällen för sin stora likhet med Rickard Wolf men som snabbt tappade dem pga total odräglighet när han blev berusad. Gick omkring och frågade alla tjejer om han fick hångla med dem, böjde sig fram och bet mig i bröstet helt utan förvaning (varvid jag bet tillbaks, HÅRT, i hans öra. Hoppas det blev tillräckligt rött för att han fru ska undra vad som hänt när han kom hem. HA!). Men som sagt, övervägande trevligt. Alla var glada och snälla och kramiga. Vilket nog är en av anledningarna till att jag inte kan sova just nu.
JAG TYCKER INTE OM NÄR MÄNNISKOR TAR I MIG! Jag är visserligen väldigt kramig och fysiskt kontaktsökande själv, men jag måste få ha kontroll över det. Jag kan inte hantera tio människor jag aldrig träffat tidigare, som alla hört en massa om mig och tycker att det är jättetrevligt att träffa mig, som kramas, klappar på mig, stryker mig över håret, på kinden, armen.. det funkar inte. Och det är skitjobbigt att det är jobbigt. Jag VET inte varför jag i efterhand reagerar som jag gör - om jag just nu skulle få göra om kvällen skulle jag sitta i fosterställning i ett mörkt hörn i köket. Nånting knyter sig i mig och jag vet inte varför, kroppsminnen jag inte har nån som helt kontakt med väcks till liv och det är jobbigt som fan. (enda anledningen att jag skriver en dold text är för att jag orkar inte ta itu med det här just nu, jag vill blunda lite till, snälla låt mig. Och det skulle jag aldrig få göra om de där omtänksamma reflekterande människorna i mitt liv läste; Frigg, Erik, Paula, Micke. De där jag omger mig med just för att inte kunna fly och blunda. Dumma jag)

En annan jobbigt-som-fan-grej är en situation som ger mig så feta flashbacks från min brytning med psykoulrika förra året. Jag var så jävla inställd på att aldrig låta henne straffa ut sig själv, vad hon än sa och gjorde så svalde jag och fortsatte bry mig om. Till vilken jävla nytta då? Det sket sig ju i alla fall i slutändan och ont gjorde det. Jag orkar inte mer sånt men jag vill inte förlora ytterligare en person jag älskar för att den mår dåligt. Men jag orkar inte må dåligt över att andra mår dåligt, Jag orkar inte ligga och gråta på nätterna av rädsla för att bli övergiven. Igen.
Jag vill kunna stänga av mina känslor. Det fanns en tid, ända fram tills jag var 25 ungefär, då empati bara fanns i teorin för mig. Mådde nån dåligt tryckte jag på pausknappen för den relationen och plockade upp tråden när personen mådde bättre igen, utan att för den delen oroa mig eller tänka vidare mkt på det under tiden. Dit längtar jag tillbaks ibland, särskilt som det känns som att allt ändå bara handlar om mig. Skit samma att folk mår dåligt, det som är jobbigt är ju egentligen att det får MIG att må dåligt. Liksom. Annars skulle det ju inte beröra mig? Vart tog den där pausknappen vägen?

Och när jag ändå ägnar mig åt att gråta i självömkan fäller jag några uppgivna tårar över att jag TOG ÅT MIG när det där dryga puckot, efter att för femte gången blivit nekad att hångla med alla tjejer som just då stod ute på balkongen, av nån anledning lyfte upp mig och sen låtsades bli alldeles utmattad av det för att sedan fråga "Vem fan tog med den där tjocka bruden hit"?
Swooooosch tillbaks till högstadiet igen liksom och fan fan fan vad jag hatar att de där såren aldrig helt läker.

Jävlar vad ynklig jag är just nu. Kan man skylla på hormoner eller nåt tro?

*ynk*