Would it be the same?

Febril aktivitet pågår. Golvsliparkillen kommer på fredag, och vi som ska åka fyrtio mil till Åre imorgon! Panik nästintill, nu ska vi på simsalabim ingen tid alls tömma två rum, varav ett med fyra bokhyllor i, med MÅNGA böcker. och MÅNGA grejer. Jag börjar lite bakvänt, rotar i lådor i skrubben för att hitta saker att slänga, så att det blir plats för nya saker i skrubben. och jag hittar MASSOR: jag kan datera lådorna årsvis. Ungefär i alla fall. "Jaha här är allt från 95 när jag var ihop med P och här är foton på honom och min skolkalender med romantiskt klotter samt snuskiga teckningar som min kompis gjorde" och brev och småkrafs. Jag önskar att det kunde dyka upp någon gårdfarihandlare som samlar på massor av saker och som skulle ge massor av pengar för en Leningrad cowboys-ölflaska eller ett M&M's-rör i plast eller en lettisk inhemsk colaflaska. Eller alla tusentals Larsontidningar. Det kanske rör sig om hundra tidningar... Drygt... Men det känns som tusentals.
Så lyckliga är vi ju inte, att någon dyker upp och betalar rikt för min forna samlarmani, så nu ryker det mesta ner i stora svarta sopsäckar.
Jag är så äckelless på all nostalgi som ligger och skaver i kartongerna. Särskilt som man aldrig någonsin mer kommer att använda eller titta på grejerna igen.

Min syster dyker upp lite överallt, jag hittade nyss två foton. Och brev. Och grattiskort. Och ett band med Tom Petty, jag minns att hon köpte skivan ungefär samtidigt som jag köpte kassetten.
Ett stort svartvitt fotografi från hennes konfirmation. Hon sitter där, längst ner till höger, som en ängel.
Hon är verkligen med mig hela tiden, jag är ledsen en stund varje dag, det är mer verkligt nu. Kännbart. Häromdagen satt jag vid frukosten och berättade för Flake om vilken stor komikertalang hon var, vilka långa monologer hon drog, alla hon kunde härma. Både jag och Flake skrattade uppskattande och sen samtalet var över och han vände sig mot ett av våra barn blev jag kvar som i ett vakuum i den tanken och sorgen bara smäckte till mig rätt i fejset. Höll på att börja lipa mitt i gröten men skärpte till mig för tid fanns inte just då, inte till gråt. Jag grät på kvällen istället.