Bravery

Jag ser mig ofta som blyg och feg. Men jag har ändrats! Hör ni det. Jag har ändrats big time. Jag känner det... Tydligt. Visst kan jag vara blyg och rodna och vara lite sådär men inte lika mycket nu som förr. Jag vågar bita ifrån mer. I början, i nya sammanhang, ligger jag lågt ett tag... Men sen vågar jag träda fram.
Ett färskt exempel på min modighet: idag efter dagishämtning åkte vi till lilla affären i vår lilla by. Med en unge på höften och den andra bredvid mig gick jag mot affären efter att ha parkerat. På parkeringen stod en Stimorol-bil, och ut från affärn kom en ung kille med kostym och en stor väska. Han gick till stimorolbilen och öppnade bagageluckan och började greja med tuggummin (gissade jag) och jag fick ett jävla infall och sa lite nonchalant "har du nåra gratisprover?" och han bara "eh ja... Vill du ha?" lite sådär gladförvånad och så plockade han fram två paket av en NY SORTS tuggummi med fyllning. Tack så mycket sa jag och fyrade av ett leeende och släntrade sen vidare med mina ungar. Hahahaha vad nöjd jag kände mig sen. "Tack så mycket" sa min treåring som ett eko och studsade bredvid mig.
Det där kanske inte alls var modigt, det kanske är många som skulle göra exakt samma sak, men jag tyckte att det var modigt... Det var ju inte så att han var där som gratisutdelare utan han var där som försäljare till affärn.

När vi kom hem var vi ute på tomten i en timme, lillRogga grävde och själv trixade jag med en boll. Jag är väldigt dålig på det men jag inbillar mig att jag ska bli bättre. På att studsa bollen på benet/knät till exempel.

på förmiddagen var jag och en kompis ute och gick förresten, 5,2 km, och det var skönt. Ska försöka göra det till en vana (haha).

Det märks att jag har suttit för mycket vid datorn... börjar få ont i handlederna. Ajabaja, måste spara på dem tills redigeringen i sommar.

Nu har vi precis ätit sparrisen som vi köpte häromdagen... Det var ena sega jävlar att skala, och inte funkade vanliga potatisskalaren bra heller. Mycket väsen för... öh... lite sparris.