Missade chanser?
Anni 2005-04-29 22:57 (2 kommentarer)
Pust! Har jobbat som en tok hela veckan och när jag äntligen rensat skrivbordet från det mest akuta och kom iväg från jobbet kände jag mej som en utsketen äppleskrutt!
Hem och däckade i soffan, vaknade en timme senare med obestämbar depression, ringde till käraste vännen som muntrade upp mej lite smått och sen var det dags att börja tvätta. Jojomen, jag vet hur man roar sej en fredagskväll. Hrumpf!
Nu har jag tvättat två maskiner och storstädat hela huset. Samt planterat små blomfrön. Mamma skickade med mej dom hem och tyckte att jag skulle peta ner dom i jorden - jag har nämligen gröna fingrar påstår hon. Jomenvisst, vi får väl se hur det är med den saken...
Huset är i alla fall skinande rent nu och hur fräscht som helst. Det var ett tag sen jag städade sist, minns faktiskt inte när, vilket brukar vara tecken på att det börjar bli dags. Dammråttorna som biter mej i tårna är också en ledtråd. Men nu är här jättetjusigt! Faktiskt! Ska ha gäster i helgen - det är en källa till inspiration så god som någon.
Var på akupunktur idag, det var förmodligen en bidragande orsak till att jag kollapsade innan. Det sätter igång nåt skumt i kroppen, jag känner mej alldeles trött och stel. Hon brukar sätta ett par migrän-nålar i handlederna, men idag slog hon på stort och parkerade ett par nålar ovanpå axlarna också, och AJ vad det gjorde ont!!!! Brände ända ner i handen på högersidan, där är nåt skumt som inte är rätt! Nu är jag alldeles stel och öm, men det är väl bara ett tecken på att det biter antar jag.
Sjukgymnasten frågade vad som stressar mej, vad jag gör för att förändra mitt liv så det ska bli bättre. Jo, hmmm, sa jag. Det är ju kul när det händer mycket på jobbet, men det vore ju lite trevligt att ha ett liv också. Funderar på vad jag vill egentligen.
Läste en bok häromsistens, och nu tittade jag i den igen när jag kom på att den borde nog tillbaka till bibblan snart... Coelhos "Vid floden Piedra satte jag mej ner och grät". Det är just det här jag är rädd för, att vakna upp en dag när det är försent.
-------------------
Vi måste utsätta oss för risker, sade han. Vi kan inte förstå livets mirakel till fullo förrän vi tillåter det oväntade att ske.
Varje dag ger oss Gud inte bara solen, utan också ett ögonblick då vi har möjlighet att ändra allt det som gör oss olyckliga. Varje dag försöker vi låtsas att vi inte förnimmer detta ögonblick, att det inte existerar, att den här dagen är likadan som den i går och kommer att vara likadan som den i morgon. Men den som är uppmärksam och tar vara på sin dag kommer att finna det magiska ögonblicket. Det kan gömma sig i sekunderna när vi sticker nyckeln i låset på morgonen, i den korta stunden av tystnad alldeles efter middagen, i de tusen och en saker som vi är vana att inte fästa något avessende vid. Men det här ögonblicket existerar - ett ögonblick då stjärnornas hela kraft genomströmmar oss så att vi förmår göra under.
Lyckan är ibland en välsignelse, men för det mesta är den en erövring. Det magiska ögonblicket i dagen hjälper oss att förändra saker, det får oss att börja söka efter våra drömmar. Vi kommer att lida, vi kommer att möta många besvikelser - men allt detta är övergående och sätter inga spår i oss. Och längre fram kommer vi att kunna se tillbaka på vår resa med stolthet och tillit.
Det är synd om den som inte vågar utsätta sig för risker. För den personen kommer kanske aldrig att bli besviken eller desillusionerad eller behöva lida så som de som har en dröm att följa. Men när han en dag blickar tillbaka - för det kommer alltid en dag när vi blickar tillbaka - kommer han att höra sitt hjärta säga: "Hur har du tagit vara på de under som Gud har sått längs dina dagar? Hur har du tagit vara på den begåvning som din Mästare anförtrodde dig? Du grävde en djup grav åt den, för du var rädd att förlora den. Det här är alltså din arvedel; en visshet om att du har förslösat ditt liv."
Det är synd om dem som får höra sådana ord. För när de äntligen förmår tro på under, kommer deras livs magiska ögonblick redan att vara förbi.
Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät - Paulo Coelho
Hem och däckade i soffan, vaknade en timme senare med obestämbar depression, ringde till käraste vännen som muntrade upp mej lite smått och sen var det dags att börja tvätta. Jojomen, jag vet hur man roar sej en fredagskväll. Hrumpf!
Nu har jag tvättat två maskiner och storstädat hela huset. Samt planterat små blomfrön. Mamma skickade med mej dom hem och tyckte att jag skulle peta ner dom i jorden - jag har nämligen gröna fingrar påstår hon. Jomenvisst, vi får väl se hur det är med den saken...
Huset är i alla fall skinande rent nu och hur fräscht som helst. Det var ett tag sen jag städade sist, minns faktiskt inte när, vilket brukar vara tecken på att det börjar bli dags. Dammråttorna som biter mej i tårna är också en ledtråd. Men nu är här jättetjusigt! Faktiskt! Ska ha gäster i helgen - det är en källa till inspiration så god som någon.
Var på akupunktur idag, det var förmodligen en bidragande orsak till att jag kollapsade innan. Det sätter igång nåt skumt i kroppen, jag känner mej alldeles trött och stel. Hon brukar sätta ett par migrän-nålar i handlederna, men idag slog hon på stort och parkerade ett par nålar ovanpå axlarna också, och AJ vad det gjorde ont!!!! Brände ända ner i handen på högersidan, där är nåt skumt som inte är rätt! Nu är jag alldeles stel och öm, men det är väl bara ett tecken på att det biter antar jag.
Sjukgymnasten frågade vad som stressar mej, vad jag gör för att förändra mitt liv så det ska bli bättre. Jo, hmmm, sa jag. Det är ju kul när det händer mycket på jobbet, men det vore ju lite trevligt att ha ett liv också. Funderar på vad jag vill egentligen.
Läste en bok häromsistens, och nu tittade jag i den igen när jag kom på att den borde nog tillbaka till bibblan snart... Coelhos "Vid floden Piedra satte jag mej ner och grät". Det är just det här jag är rädd för, att vakna upp en dag när det är försent.
-------------------
Vi måste utsätta oss för risker, sade han. Vi kan inte förstå livets mirakel till fullo förrän vi tillåter det oväntade att ske.
Varje dag ger oss Gud inte bara solen, utan också ett ögonblick då vi har möjlighet att ändra allt det som gör oss olyckliga. Varje dag försöker vi låtsas att vi inte förnimmer detta ögonblick, att det inte existerar, att den här dagen är likadan som den i går och kommer att vara likadan som den i morgon. Men den som är uppmärksam och tar vara på sin dag kommer att finna det magiska ögonblicket. Det kan gömma sig i sekunderna när vi sticker nyckeln i låset på morgonen, i den korta stunden av tystnad alldeles efter middagen, i de tusen och en saker som vi är vana att inte fästa något avessende vid. Men det här ögonblicket existerar - ett ögonblick då stjärnornas hela kraft genomströmmar oss så att vi förmår göra under.
Lyckan är ibland en välsignelse, men för det mesta är den en erövring. Det magiska ögonblicket i dagen hjälper oss att förändra saker, det får oss att börja söka efter våra drömmar. Vi kommer att lida, vi kommer att möta många besvikelser - men allt detta är övergående och sätter inga spår i oss. Och längre fram kommer vi att kunna se tillbaka på vår resa med stolthet och tillit.
Det är synd om den som inte vågar utsätta sig för risker. För den personen kommer kanske aldrig att bli besviken eller desillusionerad eller behöva lida så som de som har en dröm att följa. Men när han en dag blickar tillbaka - för det kommer alltid en dag när vi blickar tillbaka - kommer han att höra sitt hjärta säga: "Hur har du tagit vara på de under som Gud har sått längs dina dagar? Hur har du tagit vara på den begåvning som din Mästare anförtrodde dig? Du grävde en djup grav åt den, för du var rädd att förlora den. Det här är alltså din arvedel; en visshet om att du har förslösat ditt liv."
Det är synd om dem som får höra sådana ord. För när de äntligen förmår tro på under, kommer deras livs magiska ögonblick redan att vara förbi.
Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät - Paulo Coelho
kaktus
Aj aj aj. Jag har tänkt att jag borde läsa den boken, men är så skeptisk till sånt som "alla" bara älskar. Det brukar bli så att jag läser den, tycker att "den var väl okej" och så tycker alla andra att jag är en känslokall typ. Men nu vet jag inte om jag vågar läsa den-här har du en som inte utsätter sig för risker. Jo, i yrkeslivet, men i privatlivet är jag så feg så feg. Allt enligt devisen "om man inte chansar behöver man inte bli besviken". Jättebra. Så sitter man där i sin trygga kokong och tittar på när alla andra lever livet. Nej, om det finns en grej jag borde försöka ändra på i mitt liv så är det den. Uuh. (Jag har fått ont i ryggen på sistone också - nu undrar jag om det inte är psykosomatiskt...)
2005-04-30 00:59:45
Anni
Kaktus - jag är likadan! Livrädd för att ta känslomässiga risker, komma ut ur min lilla kokong av vardagsliv, men samtidigt med en längtan efter livet därute.
Boken får mej att tänka, eller kanske framför allt känna. Det är inte alls så lätt som det låter när man läser om det, men nånstans tror jag att ett litet frö kanske kan slå rot och sen får det ta den tid det tar att våga...?
Citerar lite mer:
En man träffar på en gammal vän, som i hela sitt liv har varit tvungen att kämpa för att få det att gå ihop. Jag borde ge honom lite pengar, tänker han. Men på kvällen samma dag upptäcker han att hans gamle vän i själva verket har blivit förmögen och nu vill återgälda en del av de skulder han har samlat på sig under årens lopp.
De går till en bar som de brukade besöka tillsammans, och den gamle vännen bjuder alla som är där på en omgång vin. När de frågar honom hur han har burit sig åt för att lyckan plötsligt skulle börja le mot honom svarar han att han ända tills för några dagar sedan hela tiden spelade rollen av den Andre.
"Vad menar du med den Andre?" frågar de.
"Den Andre är den som man lärt mig att vara, men som inte är jag. Den Andre tror att det är vår plikt att ägna hela livet åt att fundera över hur vi ska kunna lägga pengar på hög så att vi inte behöver svälta när vi blir gamla. Han funderar och planerar så mycket att han upptäcker att han lever först när hans dagar på jorden närmar sig sitt slut. Men då är det redan för sent."
"Och du då, vem är du?"
"Jag är den vi alla är, om vi lyssnar till vårt hjärta. En människa som hänförs av livets mysterier, som är mottaglig för undren, som känner glädje och entusiasm över vad hon gör. Det var bara det att den Andre, av rädsla för att bli besviken, aldrig lät mig skrida till handling."
"Men det finns också lidande i livet", säger en a dem som står och lyssnar.
"Och det finns nederlag. Men dem kan ingen undfly. Därför är det bättre att du förlorar några strider medan du slåss för dina drömmar än att du blir besegrad utan att ens veta varför du slåss."
"Är det så enkelt?", frågar en annan.
"Ja. Och när jag upptäckte det varknade jag upp och bestämde mig för att bli den jag alltid hade velat vara. Den Andre stod där i mitt rum och iakttog mig, men jag har inte släppt in honom sedan dess - även om han har försökt skrämma mig vid några tillfällen och göra mig vaksam på faran i att inte tänka på framtiden.
Från den dag jag jagade ut den Andre ur mitt liv har den gudomliga kraften låtit undren verka."
-------------------------------------------
Här är jag i det här rummet, tänkte jag, långt från allt som är mig bekant, och talar om saker som aldrig har intresserat mig och sover i en stad där jag aldrig tidigare har satt min fot. Åtminstone under några minuter kan jag låtsas att jag har blivit annorlunda.
Jag började fantisera om hur jag skulle vilja leva just nu. Jag ville vara glad, nyfiken och lycklig. Leva intensivt i varje ögonblick och törstigt dricka av livets vatten. Tro på mina drömmar igen. Ha kraft att kämpa för vad jag ville.
Och älska en man som älskar mig.
Ja, det här var den kvinna jag skulle vilja vara - och som plötsligt trädde fram och började bli jag.
Jag kände att min själ fylldes av ett ljus från någon gud - eller gudinna - som jag hade slutat tro på. Och jag äknde att den Andra i samma ögonblick lämnade min kropp och satte sig i ett hörn av det lilla rummet.
Jag betraktade kvinnan somjag hade varit fram till nu; en svag kvinna, som försökte ge intryck av att vara stark. Som var rädd för allt, men som intalade sig själv att det inte var rädsla - att det i stället var den vishet som ägs av den som vet hur verkligheten ser ut. Som slog igen luckorna för förnstren där solens fröjd trängde in, så att hennes gamla möbler inte skulle blekas.
Jag såg den Andra sitta i ett hörn av rummet - bräcklig, utmattad och besviken. Hon var en kvinna som behärskade och förslavade det som alltid borde vara i frihet; hennes känslor. En kvinna som försökte döma framtida kärlek efter gamla lidanden.
Kärleken är alltid ny. Det har ingen betydelse om vi älskar en, två eller tio gånger under våra liv - varje gång står vi inför en situation som är helt ny för oss. Kärleken kan föra oss till helvetet eller till paradiset, men den för oss alltid någonstans. Vi är helt enkelt tvungna att acceptera den, för det är den som ger oss näring åt vår existens. Om vi vägrar kommer vi att dö av svält medan livets träd håller sina dignande grenar framför våra ögon utan att vi vågar sträcka ut handen för att plocka dess frukter. Vi måste söka kärleken där den finns, även om det innebär timmar, dagar och veckor av besvikelser och sorg.
För i det ögonblick vi ger oss ut för att söka kärleken ger sig också den av för att komma oss till mötes.
Och förlösa oss.
------------
Jag öppnade fönstret och jag öppnade mitt hjärta.
Solen flödade in i rummet och kärleken flödade in i min själ.
Å hjälp, det här blev nog världens längsta kommentar!
Boken får mej att tänka, eller kanske framför allt känna. Det är inte alls så lätt som det låter när man läser om det, men nånstans tror jag att ett litet frö kanske kan slå rot och sen får det ta den tid det tar att våga...?
Citerar lite mer:
En man träffar på en gammal vän, som i hela sitt liv har varit tvungen att kämpa för att få det att gå ihop. Jag borde ge honom lite pengar, tänker han. Men på kvällen samma dag upptäcker han att hans gamle vän i själva verket har blivit förmögen och nu vill återgälda en del av de skulder han har samlat på sig under årens lopp.
De går till en bar som de brukade besöka tillsammans, och den gamle vännen bjuder alla som är där på en omgång vin. När de frågar honom hur han har burit sig åt för att lyckan plötsligt skulle börja le mot honom svarar han att han ända tills för några dagar sedan hela tiden spelade rollen av den Andre.
"Vad menar du med den Andre?" frågar de.
"Den Andre är den som man lärt mig att vara, men som inte är jag. Den Andre tror att det är vår plikt att ägna hela livet åt att fundera över hur vi ska kunna lägga pengar på hög så att vi inte behöver svälta när vi blir gamla. Han funderar och planerar så mycket att han upptäcker att han lever först när hans dagar på jorden närmar sig sitt slut. Men då är det redan för sent."
"Och du då, vem är du?"
"Jag är den vi alla är, om vi lyssnar till vårt hjärta. En människa som hänförs av livets mysterier, som är mottaglig för undren, som känner glädje och entusiasm över vad hon gör. Det var bara det att den Andre, av rädsla för att bli besviken, aldrig lät mig skrida till handling."
"Men det finns också lidande i livet", säger en a dem som står och lyssnar.
"Och det finns nederlag. Men dem kan ingen undfly. Därför är det bättre att du förlorar några strider medan du slåss för dina drömmar än att du blir besegrad utan att ens veta varför du slåss."
"Är det så enkelt?", frågar en annan.
"Ja. Och när jag upptäckte det varknade jag upp och bestämde mig för att bli den jag alltid hade velat vara. Den Andre stod där i mitt rum och iakttog mig, men jag har inte släppt in honom sedan dess - även om han har försökt skrämma mig vid några tillfällen och göra mig vaksam på faran i att inte tänka på framtiden.
Från den dag jag jagade ut den Andre ur mitt liv har den gudomliga kraften låtit undren verka."
-------------------------------------------
Här är jag i det här rummet, tänkte jag, långt från allt som är mig bekant, och talar om saker som aldrig har intresserat mig och sover i en stad där jag aldrig tidigare har satt min fot. Åtminstone under några minuter kan jag låtsas att jag har blivit annorlunda.
Jag började fantisera om hur jag skulle vilja leva just nu. Jag ville vara glad, nyfiken och lycklig. Leva intensivt i varje ögonblick och törstigt dricka av livets vatten. Tro på mina drömmar igen. Ha kraft att kämpa för vad jag ville.
Och älska en man som älskar mig.
Ja, det här var den kvinna jag skulle vilja vara - och som plötsligt trädde fram och började bli jag.
Jag kände att min själ fylldes av ett ljus från någon gud - eller gudinna - som jag hade slutat tro på. Och jag äknde att den Andra i samma ögonblick lämnade min kropp och satte sig i ett hörn av det lilla rummet.
Jag betraktade kvinnan somjag hade varit fram till nu; en svag kvinna, som försökte ge intryck av att vara stark. Som var rädd för allt, men som intalade sig själv att det inte var rädsla - att det i stället var den vishet som ägs av den som vet hur verkligheten ser ut. Som slog igen luckorna för förnstren där solens fröjd trängde in, så att hennes gamla möbler inte skulle blekas.
Jag såg den Andra sitta i ett hörn av rummet - bräcklig, utmattad och besviken. Hon var en kvinna som behärskade och förslavade det som alltid borde vara i frihet; hennes känslor. En kvinna som försökte döma framtida kärlek efter gamla lidanden.
Kärleken är alltid ny. Det har ingen betydelse om vi älskar en, två eller tio gånger under våra liv - varje gång står vi inför en situation som är helt ny för oss. Kärleken kan föra oss till helvetet eller till paradiset, men den för oss alltid någonstans. Vi är helt enkelt tvungna att acceptera den, för det är den som ger oss näring åt vår existens. Om vi vägrar kommer vi att dö av svält medan livets träd håller sina dignande grenar framför våra ögon utan att vi vågar sträcka ut handen för att plocka dess frukter. Vi måste söka kärleken där den finns, även om det innebär timmar, dagar och veckor av besvikelser och sorg.
För i det ögonblick vi ger oss ut för att söka kärleken ger sig också den av för att komma oss till mötes.
Och förlösa oss.
------------
Jag öppnade fönstret och jag öppnade mitt hjärta.
Solen flödade in i rummet och kärleken flödade in i min själ.
Å hjälp, det här blev nog världens längsta kommentar!
2005-04-30 10:49:20
Info
- Namn
- Anni
- Född
- -
- Hemstad
- Västkusten
- E-post
- -
- Hemsida
- Medlem sedan
- 2004-07-12
- Antal texter
- 1 442
- Övrigt
Valspråk
Lev livet levande!