Ita skriver av sej!

Ita skriver:

Asså fyfan vilken skit dag det blev ett tag.


Sliter som en tokig för att få allt klart till den andra maj. Beslutstexter, rutinbeskrivningar, villkorsbilagor information, reservblanketter, reservbilagor. Reservrutinbeskrivning, 50-11 filer för att ha något att notera och hålla statistik på vad vi utfärdar för tillstånd....

Sen hör man sura kommentarer för att jag inte deltar i det vanliga arbetet. "Vad ska hon göra när inte Hasse är kvar?" Dvs "Vad ska hon göra när nuvarande chef börjat sitt nya jobb och hon inte har honom i ryggen och hon vägrar nedlåta sig till att delta i det dagliga arbetet?" Sagt av en kärring som går i pension om en vecka och överhuvudtaget inte har med det att göra, varken nu eller sedan.

Men jag vägrar låta dom ge mej dåligt samvete för att jag tar chansen att lära mej mera. Dom gnäller om "varför får vi aldrig vara med på nåt? Varför får vi aldrig några speciella uppdrag?" Okej - motfråga Varför tar dom inte chansen när den erbjuds? Är uppdragen för ynkliga och löjliga? Det har dom inte varit för mej. Jag tar numera chansen.

Dom fattar inte att jag faktiskt sliter mer nu än jag gjorde förut. Grejen är att jag inte har tid att delta i det dagliga och det sticker i ögonen. Allt det fina pratet att -om man inte hinner för att man har annat som måste bli klart först, så man får säga nej- gäller inte någon annan än en själv.

Och attityden hos byggfirman som gjort stambyte hemma driver mej till vansinne. Dom är nedlåtande och jävliga och jag blir så arg att jag grinar. Stor reaktion, men ilskan för det, ihop med ilskan över arbetskamraternas jävla kommentarer och omorganisation och osäkerhet blev bara för mycket.

Tack för att jag fick skriva av mej...

/Ita