Den återfunna leken

Fortsätter citera Coelho...

Ibland fylls vi av ett vemod som vi inte kan kontrollera, sade han. Vi inser att den här dagens magiska ögonblick är förbi och att vi inte har gjort någonting av det. Då håller livet inne med sin magi och sin konst.
Vi måste lyssna till barnet vi en gång var och som vi alltjämt har inom oss. Det här barnet förstår det magiska ögonblicket. Vi kan kväva dess gråt men vi kan inte tysta dess röst.
Barnet vi en gång var är fortfarande med oss. Lycksaliga är de minsta ty dem tillhör himmelriket.
Om vi inte föds på nytt, om vi inte åter börjar betrakta livet med barndomens oskuldsfullhet och hänförelse, är det meningslöst att leva vidare.
Det finns många sätt att ta sitt liv. De som försöker döda kroppen handlar emot Guds lag. De som försöker döda själen handlar även de emot Guds lag, även om deras brott är mindre uppenbart för människorna.
Låt oss lyssna till vad barnet i vårt hjärta säger oss.
Vi får inte skämmas över detta barn. Och vi får inte låta barnet bli skrämt, för det är ensamt och har nästan aldrig fått göra sin röst hörd.
Låt oss ge detta barn en möjlighet att hålla i tyglarna till våra liv. Barnet vet att ingen dag är den andra lik.
Låt oss göra så att detta barn åter känner sig älskat. Låt oss behaga det, även om det innebär att vi handlar på ett sätt som vi inte är vana vid, även om det i andras ögon kan tyckas oförnuftigt.
Kom ihåg att människornas visdom är dårskap inför Gud. Om vi lyssnar till barnet som bor i vår själ kommer våra ögon att lysa med ett nytt sken. Om vi ser till att inte förlora kontakten med det här barnet, kommer vi heller inte att förlora kontakten med livet.


Jag hittade en bit av mitt bortglömda barn idag. Jag var och hälsade på min kusin, som jag inte sett på flera år. Träffade hans barn, en flicka och en pojke, och särskilt pojken är en exakt kopia av sin far i samma ålder! När vi gick ut i trädgården för att titta kom barnen och ville dra med mej och visa alla sina speciella ställen och leksaker och plötsligt var jag 25 år tillbaka i tiden. För en liten stund var jag 9 år igen och lekte med mina kusiner.

Det väckte massor av tankar och känslor i mej! Så starka att jag blir tårögd utan att riktigt begripa varför.

Längtan efter en egen familj. Jag har inte känt nåt behov av att skaffa egna barn, jag har ju kompisarnas barn att låna och det är bra mycket enklare och mindre ansvarsfullt - men nu inser jag att alla familjer har sina egenheter. Kanske är blod tjockare än vatten ändå? Nu menar jag inte rent bokstavligt, utan mer att alla familjer har sina traditioner som man känner igen sej i, från generation till generation. Det är en viktig del av livet som jag har missat utan att förstå det.

Hur som helst insåg jag att jag behöver leka mera! Jag har förlorat kontakten med barnet i mej och det är nåt jag vill och behöver hitta!