Det känns som om jag har hittat det nu. Det där lugnet och den där balansen. Jag bryr mig nästan inte om att jag hostar (har fått hostmedicinen Mollipect så nu känns det bättre på hostfronten) eller att jag har huvudvärk. Vet inte om huvudvärken beror på jobbet, arbetsrummet (varmt, och inte så bra luftgenomströmning som jag skulle önska), kudden (som jag har hemma inte på jobbet!) eller om jag kanske har en liten bihåleinflammation som ligger och gömmer sig (pratar med lätt nasal röst, så det är inte helt omöjligt att så är fallet). Hursomhelst så påverkar varken hosta eller en eventuell bihåleinflammation mitt goda humör!
Har haft en helg som varit lugn och skön och
ja, lugn. Precis vad jag behövde, känner jag. Förra veckan var heller inte så dum. Och dessutom så har jag på grund av förkylningssymptomen inte kunnat träna, så därmed har jag liksom haft extra tid att bara ta det lugnt på! Har donat med saker som jag inte skulle ha gjort annars (utan i stället haft dåligt samvete för att jag inte hunnit med dem). Jag har tagit promenader i solen. I lördags var det superhärligt ute, men igår blåste det så mycket att man nästan tappade andan! Men det var ändå härligt att vara ute och att just vara ute och promenera. Det var hela syftet; jag var inte på väg någonstans; jag hade ingen tid att passa; jag skulle inte träffa någon; jag bara promenerade och jag gjorde det enbart för att jag hade lust med det.
Och så höll jag på att anlägga en liten eldsvåda i min ugn när jag rostade müsli
Blev lite väl ambitiös och tyckte att jag skulle använda grillfunktionen till müslin, men det var inget smart drag. Müslin blev svart på ett ögonblick och jag försökte att, i ett och samma andetag, stänga av ugnen, ta ut müslin samt sätta igång köksfläkten samt öppna balkongdörren för att undvika att brandvarnarna skulle vakna till liv
Jag lyckades. Puh.
Jo, och när jag var ute och promenerade så gick jag förbi stället där jag bodde förut, och jag blev så otroligt nostalgisk. Detta ställe ligger inte alls långt ifrån där jag bor nu, men det ligger liksom åt fel håll, så därför passerar jag inte så ofta där, så nostalgin kan slå till även gällande ett ställe som bara ligger, ja, ungefär ett par hundra meter från där jag bor nu. När jag gick förbi där så log jag nog både inombords och på utsidan, för mitt livs allra roligast tid spenderade jag nog där. Och jag såg att de hade kvar samma gardiner i köket, och en av blommorna levde fortfarande (!), och jag såg att ett rum tydligen stod tomt, och jag funderade på vem som skulle flytta in dit nu och jag fantiserade om vilka de andra är som bor där nu. Har de lika roligt som vi hade? Nej. Det har jag mycket svårt att tänka mig. För stämningen när vi bodde där var helt unik. Jag har inte hört någon tala så varmt om detta som vi. Och vi träffas ju fortfarande, många av oss, men det är ju liksom inte samma sak. Nu bor vi inte tillsammans längre. Visst, vi har det helt makalöst roligt och trevligt när vi träffas, och än idag kan vi hitta på de mest galna saker, men det är liksom inte samma sak som när vi alla fanns under ett och samma tak. Bakom en och samma dörr. I ett och samma kök. Framför en och samma 70-talsfilm som sedan förvandlades till en fest och som höll på framåt småtimmarna och vi alla satt inne på ett rum och lyssnade på den där CD:n. Och så fikat. Eller när vi grillade. Eller när vi gjorde ingenting och bara det var roligt. Och när vi reste iväg. Eller när vi hade en liten reunion på ett 30-årskalas och vi hade roligast av alla, för vi hade ju varandra.
Fan. Det är tragiskt när man kommer på att man redan haft the time of your life. Vad ska man göra nu? Ingenting kommer att vara lika roligt som min tid där och då. Under min sista tid där så jobbade jag dessutom, och det jobbet är världens roligaste jobb. Det är förvisso snarlikt det jobb jag har idag, men skillnaden är ändå milsvid. Och jag skulle inte passa för det jobbet nu heller ändå. Men jag passade för det då, och jag passade in där jag bodde då. Vi alla passade in. Som handen i handsken. Jag vet inte hur ödet kunde lyckas så bra med den sammansättningen. Ingen av oss förstår riktigt. Men konstellationen var klockren. Och jag längtar tillbaka. Jag vet rationellt sett att det liksom inte skulle funka nu, men det funkade så bra då, och det var en så bra tid och ja, när jag gick förbi där i lördags så fick jag bara känslan av att jag inte vet hur jag ska få tillbaka den där känslan av att vara på topp; när allt stämmer och man vet att allt är rätt. Nej, det kanske är svårt att få allt att stämma och nej man kan inte kräva så mycket, men jag har haft det. Är det orättvist att jämföra allt annat med det? Jag menar, allt annat har ju liksom inte en chans. Som att ha upplevt en utopi (på något sätt) och sedan ska man liksom nöja sig med det gamla vanliga. Och grejen är ju också att när jag och de andra bodde där så var ju det också, där och då, det gamla vanliga för oss, men det var ett så härligt gamla vanliga. Och just nu känns mitt nuvarande gamla vanliga föga inspirerande, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt den saken. Och så känns det som om jag går och suktar efter något som ändå är över. Lite amen skärp dig nu Mea, väx upp och utvecklas som alla andra. Ja
Men kul var det!
Jag går också och funderar på en sak som också kanske redan är färdigfunderad, men jag kan inte bestämma mig. Har som sagt haft det bra på sistone och jag känner mig lugn och avslappnad och jag hinner med saker och ting och jag provar nya recept ur kokböcker och jag läser och har beställt fler böcker och tar en liten tupplur på eftermiddagen om jag behöver det och pratar längelänge med en bästakompis i telefonen
Jätteskönt allting, verkligen, men så börjar jag fundera på varför det känns såhär och varför det känns såhär just nu. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Man säger åt mig att jag ska lita på magkänsla, men jag och min magkänsla är inte så synkade nuförtiden. Efter att ha ignorerat magkänslan under en tid så har den liksom försvunnit,. Jag vet att den är där, för den gör sig påmind, men jag kan inte lita på den. Jag vågar inte lita på den, och det är då det blir svårt och invecklat och jobbigt. Jag vill kunna fatta ett beslut, men jag vågar inte. Än.