så går en dag ifrån vårt liv

Jag kan ha den lägsta självkänslan någonsin just nu. Jag pratar vänskapligt med någon på ICQ och tänker mest bara h*n tycker inte om mig, h*n tycker inte om mig, h*n tycker inte om mig. Någonstans vet jag ju så väl att jag överreagerar, men det hjälper inte.

Igår kväll när jag for hem med tunnelbanan kändes det som att jag inte fanns. Man kunde ha plockat bort mig och det skulle inte ha märkts.

Och tjena vad jag behöver mer socialisering. När jag måste prata med andra människor så kan jag glömma mig själv för ett tag och allt blir inte så satans dramatiskt hela tiden. Och jag BLIR den fasaden jag sätter upp. Allt känns inte lika tydligt. Eller så är det fasaden som är jag och allt annat bara uttråkning och tidsfördriv. Hur veta?

Jag är så passiv. Jag gör ingenting. Jag kan inte leva så här. Det går inte.