Åhå. Magåkommorna har alltså efterföljts av vad som bäst kan beskrivas som en fejkförkylning; svullen hals, huvudvärk och lite hosta thats it. Fast jag ska väl inte klaga (och definitivt inte ropa hej än heller
), för de allra flesta som går omkring och är förkylda just nu är i betydligt sämre skick än jag. Och det är så typiskt mig att spatsera omkring med århundradets mest svullna hals, men utan ett dugg halsont! Ett rätt underligt fenomen, måste jag säga.
Det är ett virrvarr i min hjärna. Jag har dock vaknat upp ur den uttråkningskoma som jag befunnit mig i den senaste tiden, och det känns bra. Men hjärnan är fortfarande ett virrvarr av diverse tankar och känslor som jag liksom inte kan reda ut. Just nu. Jag brukar tänka att saker och ting kommer att lösa sig med tiden, men jag vet också att det inte fungerar så med allt. Å ena sidan ska inte hasta fram beslut om vissa saker, eftersom ett adekvat sådant brukar växa fram med tiden, men å andra sidan kan jag ibland känna att jag liksom lever i en gråzon mitt emellan allt (i väntan på att en bra lösning somehow magically ska infinna sig). Man säger att det är för att jag inte litar på mig själv, och det kan nog stämma.
Två meddelanden inom loppet av två dagar! Snart är han på väg hem igen och ser naturligtvis fram emot att få träffa mig igen. Jag visste det. Och visst vill jag träffa honom igen, men samtidigt vet jag att det inte är så bra. Om man stått och stampat på samma ställe under ett längre tag (och vi snackar år) kanske man (båda två) borde ta sig i kragen. Men så fort vi möts så hånskrattar alla resoluta och logiska tankar åt åtminstone mig och sedan tar de sitt pick och pack och drar långt bort. Som bortblåsta. Hmm, visst hade jag en tanke om att det inte skulle bli såhär (igen)
Jo, jag tror det, men jag vet inte riktigt vart dessa tankar tagit vägen just nu
Äh.
Fast det ska i alla fall bli skönt med påsk! Då ska jag försöka bli av med förkylningen