(ingen rubrik)

Sjukdomsmisären fortsätter, det är så ofantligt trååååkigt. Grymt förkyld men på bra humör. Lördagen var vi på dop och jag var så snygg med grålila kjol med ett några små paljetter på och ett linne till som passade perfekt i färg trots att jag köpte det på känn, och att jag var en sån matchmaker (haha) gjorde mig smått upprymd. Tjocka svarta strumpbyxor och tumhållning för att inte urinvägsinfektionen skulle bli värre. Dopet var fint och kalaset efteråt var hejdundrande.
Sen tror jag faktiskt att jag skrämde uvi:n på flykten, kanske dels på grund av de två antibiotikatabletterna jag hann pilla i mig, men även tack vare de fem liter tranbärsjuice jag har druckit under helgen. Förvånande. Men skönt.
Ibland tror jag att jag håller på att bli en kroniker som går med ständig värk, men sen hejdar jag mig för om jag ska tänka och tro så, blir jag skogstokig. Det funkar inte. Jag ska tro att jag kommer att bli helt bra.
Äter fortfarande inga tabletter. Värken är stark i armarna men det hjälpte ju inte med tabletter ändå.

Det har snöat oavbrutet i ett dygn och efter det dagliga badet med min treåring pälsade jag på mig kläder och lufsade ut i snön för att fotografera huset. Det var precis sådär blått som det ser ut.
En stark anledning att gå ut i sånt väder är ju just att det ser så mysigt ut inomhus, genom fönstrena. Det lyser och är fint. I det nedre vänstra fönstret finns en familj och det dunkar av hög musik och i det rummet upplevde jag kvällens bästa stund, när vi alla var där inne, det var legobygge på golvet och jag dj:ade lite, bytte skivor hit och dit i stereon och luftgitarrade och nickade med skallen. Gud vad skönt. Broder Daniel forever.