What a bound to break

Mina händer och armar värker, troligen beror det på för mycket datoranvändande och en inte så bra arbetsställning. Säkerligen beror det också på en tung unge som jag går och bär på. Men det är till viss del säkert också mental smärta som letar sig ut i kroppen.
Jag är ledsen inuti men det trycks bakåt i skallen och jag tänker inte aktivt på det. Då letar det sig ut på andra sätt. Den här texten kommer att vara en enda röra men det måste ut.

Det handlar om min syster.
Det handlar om att vi för två månader sen stod i hennes hall och pratade med henne och hennes man och sa hejdå, och att i sommar ska de absolut komma upp och hälsa på oss. Vi lovar, sa de. Det handlar om det.
Det handlar om att jag var två år när min syster kom in i mitt liv som den femåriga dottern till min pappas nya fru. De första åren höll jag mig mer till min biologiska storebror men efter ett tag närmade jag mig syster mer. Jag bodde med mamma men var hos pappa och hans familj på helgerna.
Jag minns att jag började sova i min systers rum, på en madrass på golvet och alltid det där rosavitrutiga påslakanet. Utanför fönstret stod en stor björk och fönstret var alltid öppet en smula. Jag var morgonpigg på den tiden och vaknade alltid timmar före resten av familjen. Då låg jag där på min madrass och läste serietidningar och hoppades att de andra skulle vakna.
Jag och Syster cyklade mycket. Vi kunde cykla omkring lite överallt, ibland flera mil. En gång hamnade vi nära golfbanan och i skogen på andra sidan vägen hittade vi massor av golfbollar som vi plockade. Sen åkte vi hem med dem på en väldigt knagglig grusväg. När vi kom hem blev pappa alldeles galen och sa att vi kunde bli åtalade som hade stulit golfbollar så då cyklade vi tillbaka igen och gick in på golfklubben och sa "titta, vi har hittat lite golfbollar åt er!" "oj vilka duktiga tjejer, här får ni varsin glass" sa gubben där.

När vi inte sågs brevväxlade vi. Nu efteråt beundrar jag hennes tålamod, att hon som elvaåring ville skriva brev till en åttaåring? Vi skrev ofta om våra favoritfärger. Det var åttital så mintgrönt, rosa, vitt och ljusblått låg högst i topp. Och när vi hade sett filmen Ronja Rövardotter började vi kalla varandra Söstra Mi. Min bror kallade vi för Bröstra mi och vi tyckte att vi var hejdlöst roliga.
Samma sak även senare, att hon som fjortonåring kunde finna något som helst intresse av en liten elvaåring?
Min syster kunde spela gitarr och vi satt ofta böjda över en sångbok, hon kompade och så sjöng vi tillsammans. Jag hade inte någon sångröst då heller men det var jag ganska omedveten om. En sommardag satt vi på altanen och sjöng och min syster sa "sjung lite högre" och jag tolkade det som STARKARE så istället för att sjunga ljusare klämde jag i lite extra.

Ett minne lyser starkare än andra: när vi tog med oss sovsäckar och käk och gick en kilometer från huset, till ån. Där hade vi en jättefin plats där vi sov över natten, vi hade inget tält utan låg på liggunderlag i sovsäckar, med en pressenning över oss. Vi hade med oss danska pölser som vi försökte grilla men det gick inte, det röda utanpå smälte som om det var plast.
Och jag minns när vi gick hem från farmor och farfar en kväll, på en sån där fin hård grusväg som är alldeles blank med några små torra regngropar som ligger och väntar på regn. Det var en vårkväll och det började nog skymma lite, och det var en fantastiskt dovt rosa-blå-gul himmel. Vi gick och sjöng på låten "Bright Eyes" och jag minns lukten av vårkväll och jag minns att Syster hade en stickad ljus tröja på sig.

Min syster är och var en starkt lysande stjärna. Jag tyckte att hon var den roligaste och smartaste som fanns. Hon kunde improvisera fram komiska små enmansshower som fick oss andra att skrika av skratt. Blond, vacker, stark. Självkritisk. Omhändertagande.

Jag har många många många minnen av min fina älskade kära syster och mitt sista är alltså en kväll i slutet av november när vi åker från min gamla hemstad till systerns stad några mil bort och jag slinker in på Kvantum innan och köper glögg, pepparkakor och bullar och så sitter vi i deras soffa och det sprakar i kakelugnen och vi pratar om sommaren som har gått och Syster som inte har mått så bra alls men som är på väg uppåt igen. Det här kanske blir mitt allra sista minne någonsin, den där kramen jag fick, jag minns hur min systers tunna kropp kändes mot min och hennes blick som var stark och matt på en gång och hur vi pratade om just det där att de skulle komma upp till oss nu, sommaren 05. Ska det bli mitt allra sista minne någonsin? Jag vet inte. Jag vet bara att jag håller i det extra hårt. Den där kramen. Vad vi sa. Hur hon satt i soffan, hur hennes fina fina man satt i soffan, hur han lade armen om henne. Det fina vackra paret.
Älskade syster. Älskade du. Jag saknar dig, jag saknar dig!