Upp och ner ner och upp som hela tiden. Jag vet inte alls var jag har mig. Och jag märker egentligen så väl vad som triggar de djupaste dipparna, vad som får mig att gå upp i limningen och som får kolsyran att gå ut i kroppen och ja alla dom där metaforerna man kan hitta. Jag vet det egentligen men jag vill inte se det. Och ingenting blir hellre bättre för att jag erkänner det. För vad ska jag göra? Det är hos mig problemet ligger, bara mig. Och jag tror att det ligger djupare, jag tror inte att den utlösande faktorn är problemet (den får inte vara det).
Jag måste bara härda ut, hantera, försöka leva utan att ta hål på mig själv.
Arbetsförmedling idag. Jag kom sent och det var över på ett kick. Och så var arbetsförmedlaren yummie.
Nu väntar jag på att chefredaktören ska ringa upp mig eftersom jag behöver reda ut när jag ska jobba eftersom jag blivit erbjuden ett par veckors vik på annat ställe, ungefär samtidigt. Och jag bakar morotsbröd och, ja. Skulle behöva lite distraktion, det skulle jag.
well I hope that someday soon
we'll find peace in our lives
together or apart
alone or with our wives
and we can stop our whoring
and draw the smiles inside
and light it up forever
and never go to sleep
my best unbeaten brother
that isn't all I see