Sådana dagar som är så dåliga att de förträngs så fort det känns som att det börjar ljusna. Det är inte särskilt konstruktivt, jag har gjort så förut. Antar att det är någon sorts överlevnadsinstinkt. Att jag glömmer bort hur det varit. Eller så minns jag ATT det var dåligt men glömmer alla dumma tankar och saker jag har gjort (soundtrack: Igen - Emil Jensen).
Om jag inte skrev dagbok skulle jag aldrig komma ihåg såna saker. Nu kan jag iaf läsa tillbaka och bli påmind. Och kanske se lite mönster.
Hur som helst. Nej, inte bra alls var det härom dagen. Härom natten. När till och med sömnen sviker mig måste det nog larmas lite. Det har varit min tröst annars, att jag kan sova sova sova när det är dåligt. Men sen är det oroligheten i kroppen som gör att jag inte vet var jag ska ta vägen. Och så går det som det går.
Kom vår kom ljus.
Så igår förmiddag gick jag och köpte naturmedicin mot "lindrig oro". Alltid något.
Och idag är det nog bättre. Monstermensvärk på förmiddagen och överdosering av ipren gör en sömnig Tori som bara slöar framför Dawson's Creek och Felicity. Men värre kunde det vara. Och om några timmar får jag besök och det ska bara slackas och mysas och tittas på fillm.
Dawson's Creek förresten. Jag hade en riktig besatthet för serien för några år sedan. Sådär att ingen som inte hade samma besatthet fick titta på det samtidigt som jag (läs: min dåvarande lägenhetskompis) eftersom det bara förstörde alltihop. Mot slutet blev det alldeles för dåligt till och med för mig, men nu går min favoritperiod: Dawson och Pacey bråkar över Joey. Och Dawson är bara dum i huvet och det är KLART att hon ska vara med Pacey. Hihi, det är överdramatiskt och ordentligt pretentiösa repliker och massa snack om sann kärlek und so weiter. Underbart. Jag minns hösten -98 (måste det ha varit) när A ringde och grät i reklampausen. Eller när M som bodde våningen ovanför mig ett tag ringde precis i sluttexterna och mest bara skrek. Eller mailen som jag och S utväxlade när vi tog upp kontakten igen som nästan bara handlade om DC. Haha, jag inser nog hur patetiskt det låter. Men det är en del av mig själv jag gillar. Det där lätt maniska draget (släktdrag). När jag går in för något då jävlar. Önskar att det kunde visa sig lite oftare bara, och på något lite mer matnyttigt sätt.
Släktdraget ja: Min ena morbror som bara bryr sig om en sak i taget. Ett tag var det hästen. Sen var det häcklöpning (och friidrottstränarskap). Nu är det visst hästar igen.
Min andra morbror som var helt fantastisk på att snida i trä under en period.
Tredje morbrodern - skogsbrukaren - som plötsligt, efter en hjärtattack, började äta nyttigt och träna och flyttade till Skåne och gick med i Moderaterna (! okej, inget vidare där på slutet).
Pappa som bestämde sig en morgon och åkte 100 mil upp till mamma i Pajala.
Jag som bestämde mig våren för tre år sedan och gick ner 15 kilo på ett halvår och det var inte ens SVÅRT.
Var är du nånstans, kära mani? Hitta tag i nåt konstruktivt och gör nåt bra av det. Jag tror att nu är ett bra tillfälle.
Och så gör jag ett nytt försök att visa hur man har det när man är slacker-tori (tagit med taskig mobilkamera, ni får nog klicka på bilden för att se nåt).