Ni vet, jag väntar ju hela tiden på Katastrofen. Den där som berör mig personligen. Ju längre jag går omkring med de som betyder något vid liv ju räddare är jag, för förr eller senare kommer måste det hända något. Varför skulle just jag skonas?
Jag tittar närapå maniskt på alla bilder och bland alla namn för att se om där finns något bekant. Så fort telefonen ringer rycker jag till.
(Missförstå mig inte: jag är oändligt oändligt tacksam för att det, ännu, inte funnits någon bland namnen. Och hjärtat blöder för alla som inte har samma tur.)