The demon

Idag är lite bättre än i förrgår. Och igår.
Nu misstänker jag att jag har urinvägsinfektion och det är inte så kul. Åkte till vårdcentralen med en åhlenskasse med ett urinprov i en gammal honungsburk. "har du kokat burken så att den är riktigt ren?" frågade sköterskan. "Ja" ljög jag. Sen fick jag sitta på en stol och glo i väntan på att få prata med en annan sköterska. "ja du har ju 1+ i ketoner, men det är nog för att du har druckit för lite" sa hon. "jamen jag drack ju flera liter i gårkväll" sa jag. "ja, man tycker ju ofta att man har gjort det men det har man inte" sa hon. Sen åkte jag hem och härmade hennes hälsingekärringdialekt för Flakes mamma. Hon skrattade.
Jag hade +1 i äggvita också. Nu skulle det odlas och imorgon bitti ska jag ringa och kolla om jag hade några bakterier.
Jag har inte ont men jag känner mig kissnödig hela tiden. Nu har jag yllemamelucker på mig, dem köpte min rara mormor till mig för några år sen. Jag var där för att äta lunch och mormor kom med en kasse "de här köpte jag till dig på rean, så att du inte ska få urinvägsinfektion". Det var gulligt. Nu är jag varm om rumpan.

När jag kom hem från vårdcentralen hämtade jag posten. Paket från Galago med beställda böcker, bland annat HJÄLP! av Sara Olausson och Nina Hemmingson. Mina favoriter från tidningen Galago. Och jag satt och läste serierna och tänkte "gud vad bra de är" och blev som vanligt lite avundsjuk på att andra unga människor är framgångsrika och duktiga. Fast sen slog det mig - jag känner igen mig jättemycket i deras serier, för att jag är lite likadan. Jag gör egentligen samma sak, fast jag skriver i ord, många ord, istället för att göra serier. Det kanske är drygt att tycka att jag är lika bra men jag tycker det, fast utan bilder liksom. Skulle de översätta sina serier till enbart text skulle det vara lite samma sak som mina texter. Eller nej. Jag vet inte. Men jag kände mig ganska kapabel där i några få ögonblick. Även om jag inte kan rita sådär. Vad bra det är att känna sig bra för en gångs skull.

Jag känner att det är dags att jag börjar ta mer plats, visa vem JAG är. Jag är inget bihang bara, jag är inte någon hemmafru som går och väntar på att livet kan börja. Livet är NU och jag är bra. Iförrgår satt jag och pillrade i datorn och gjorde ett roligt julkort med våra huvuden och så ritade jag kroppar på i photoshop, det ser ju inte direkt proffsigt ut (jag använder ju högerhanden när jag musar men är vänsterhänt så jag kan inte rita så bra då ju) men det blev ändå jävligt snyggt. Det var ett exempel bara. Jag, Corn, är en person som gillar att pilla med grejer i datorn. Då måste jag ju visa det för omvärlden. Så det gjorde jag. Min svärmor blev dödligt impad och tyckte att kortet var JÄTTEFINT och idag såg jag att hon hade tejpat upp det på väggen. Nu kanske hon addar det på sin lista hon har i huvudet över mig (om det nu finns nånsån, haha, men ni förstår principen): "Corn är jättebra på att göra snygga julkort och skriva ut på fint papper".

Mer kulturkonsumtion utöver HJÄLP!-boken är att vi igår såg filmen Chain of fools. Den var bra.
Och idag såg vi Lost in Translation och den var underbart bra, jag måste sitta uppe och tänka lite på den nu istället för att sova vilket jag egentligen borde göra. Jag hade läst ett par kritiska recensioner och var nog lite inställd på att jag skulle tycka att det var lite gubbsjukevarning på filmen men det tyckte jag inte. Nej nej. Jag tyckte att det var en underbar film och jag blev än en gång lite kär i Bill Murray (jag är en sån som nästan alltid har blivit lite kär i äldre män, det är säkert något stört freudianskt beteende över det, saknad av pappa och så vidare men det spelar ingen roll), jag tyckte att han var ganska het i Ghostbusters också. Det är något med munnen och hakan. Nu tyckte jag framförallt att han var en bra skådis. Och Scarlett Johansson är jävligt bra. Åhåh vilken film.
Under tiden vi tittade på filmen drack vi kaffe latte som jag hade gjort, med snyggt skum, kakaohjärtan på skummet, och varsin sån där polkagriskäpp nerstucken i kaffet. Det blev snyggt och gott och till det åt vi lite mörk choklad. Sen var jag alldeles skakig av koffein- och sockerchocken.

Nu har min man bara ett par timmars skogsjobb kvar, sen ska vi vara föräldralediga tillsammans en hel månad, eftersom vi har lyxen att ha dagar kvar att ta ut på äldste sonen också (man får inte ta ut dagar på samma barn samtidigt). Det blir nog fint.