I was a teenage geek

I was a teenage geek.
När jag var tonåring var jag ganska rolig. Mina kompisar sa "åh du borde bli ståuppkomiker", och det var ju smickrande men å andra sidan, de var ju också tonåringar och visste väl inte direkt hur en ståuppkomiker ska vara.
Jag var rolig helt enkelt. Witted. Eller witty. Eller va fan. Jag kunde liksom inte låta bli att dra till med skämt hela tiden, ordvitsade och drygade mig mot lärare. Det var populärt även hos lärarna, i alla fall de manliga lärarna. Fast hemma var jag svartsynt och grät och skrev svarta dikter om det roliga glada skalet och det svarta inuti som ingen såg. Jag var inte populär hos killarna, det stämmer ju inte, jag har hört att de roliga tjejerna fick bli kompis med killarna. Inte jag. Jag var kanske rolig på deras bekostnad.
Nu är jag inte alls lika rolig, jag är lite trög och feg och rodnar lätt. Det gjorde jag kanske då också men jag drog mig aldrig för att högt, inför hela klassen, vara lite clownig, bara för att få höra andras skratt. Och sen hem och lipa och känna mig oförstådd. Ibland visade jag mamma någon dikt, och tittade på henne lite utmanande, som för att få henne att säga något, fråga något. Undra. Jag var lite nonchalant utåt men inåt gjorde det mest ont. Ofta var hela jag som ett sår inuti. Helt jävla uppriven. Och det var ytterst sällan som mamma frågade något. Jag vill utmana henne, se vad som kunde få henne att lätta lite på sin svårighet att Prata. Det lyckades nästan aldrig.
Och jag kände ansvar. För mamma. För pappa. För relationer. Verkade någon annan må dåligt så mådde jag dåligt också.
Och jag kände mig fet, och bad om ursäkt för det. En gång när jag var tretton hittade jag ett par byxor på stan som jag tyckte att jag såg smal ut i. När jag pratade i telefon med min pappas fru senare den kvällen (eller var det min bror? Minns inte) så sa jag det. "jag ser smal ut i dem". Jag ville så gärna. Snacka om att förnedra sig själv. Jag som vägde sextio kg. Och när jag väl kom till dem nästa gång tror jag att någon av dem sa "vaddå, du ser väl inte smalare ut i de där?". JÄVLA APOR. Fast inte kunde de veta att jag var en så superabsorberande människa redan på den tiden och lade på minnet vad alla sa och analyserade det och tog åt mig och hade ett desperat behov av att vara omtyckt. Inte för att jag vred in och ut på mig själv för att nå dit i och för sig. (jag gick i mina bylsiga kläder och jag pluggade nästan aldrig och jag var ofta sur och tyst)

Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Kanske... att jag aldrig mer vill vara tonåring. Men också att jag kunde vara lite modigare, som då, och inte tänka efter så mycket före hela tiden. Jag har blivit en mes, en tönt (det var jag då med, men på ett annat sätt) och jag skulle absolut inte göra succé på någon fest, jag skulle sitta i ett hörn och moläta chips och se sur ut. Tror jag. Tur att jag aldrig blir bjuden på riktiga fester, haha.
Jag är inte ens söt längre. Duger inte ens på det viset. När jag var nitton - då var jag söt. Och kanske när jag var tjugo. Men inte sen.
Fan, jag skulle vilja ta en bläcka. Bli riktigt drängfull. Vad sägs om det för en nykterist va?

Jag har lyssnat på Strip Music och legat tyst i mörkret och ångesten letade sig in i mig. (Min ångest sitter i övre delen av bröstet, strax nedanför halsen. Var sitter din?)
Jag vet inte riktigt vad jag skriver för fingrarna bara går.

And we know we're getting older
And we know we're going no where