Kan du få mina armar på plats

Corn 2004-11-27 00:21 (8 kommentarer)
Att vara hemma igen känns lite platt. Tankar som jag inte har haft på länge länge har smugit sig på. Tankarna på det Andra. Det som inte finns här. Eller som jag inte TROR finns här. Åh det låter så diffust. Och det är det ju också. För jag kan inte ens definiera vad jag menar, vad jag önskar skulle finnas. Men vi åkte ju i Göteborg, vi deltog inte något i själva stadslivet, men vi bara ÅKTE genom stan och det räckte för att jag blev lite sjuk efter stadsliv. Alla människor, alla möjligheter. Jag menar vad som helst. Kultur, musik. Engagemang. Jag vill engagera mig. Det kan jag väl göra här - i LRF typ - men inte i något som verkligen tilltalar mig.
Apropå Göteborg - LITE deltog jag i stadslivet, jag tvingade Comley att gå ut, runt hörnet, till 7eleven med mig för att köpa glass. Det kändes fint. Ben&Jerry-glass och kaffe i pappmuggar.
Jag gillar mitt umgänge här hemma, det är inte det. Det är bara som att en stor del av mig själv aldrig kommer fram i de sammanhangen. Hela jag med min musiksmak och stora intresse för det, jag med mina kluvna politiska värderingar, trassliga familjerelationer och panikångest som ständigt lurar bakom hörnet. (åh pretto)
Det är som att mitt stora bultande hjärta inte riktigt syns för dem vi träffar här. Jag vet inte om jag vill visa dem heller och de vill kanske inte se. Vi kanske har det bäst när vi pratar om vardagliga saker, om barnen och bilar och familjeliv. Men suck och bajs vad det stör mig ibland. Tråkar ut mig. Jag kan som sagt inte riktigt sätta fingret på vad det är jag vill... Men jag vill känna mig som om jag har något eget, något viktigt. I flera år har jag nu känt mig reducerad till en mamma och hemmafru. Fast det inte är så så tror jag att det är så andra människor ser på mig. Min man är styrelseledamot och har blivit så VUXEN, pratar i telefon med andra styrelsemedlemmar om viktiga saker och jag sitter i badet och funderar på Sims och första advent och såna banala grejer. Hahahaha. Fast idag var jag med på stan och åt lunch med en försäljare som vill sälja nya maskiner åt oss och det var bra och fint att vara med och vara lite ifrågasättande.
Jag vill dra igång något kul och bra men jag vet inte om den typ av människor jag söker verkligen finns här. Och när det kommer till kritan är jag nog ändå för feg. Jag saknar ju kall-pratar-genen och jag tror att folk och grannar nog ser mig som en butter och trulig brud.

Fy fan vad neggigt. Idag var jag i alla fall på stan och hittade en tröja till mig själv, den var brun med vita blommor och blad på, det låter skitfult men den var ganska snygg, lite kinatopsaktig fast med långa ärmar. Och lite knäppning på ena axeln liksom. Den var snygg och lite ovanlig för att vara jag. Det där mönstret alltså, eftersom jag vanligtvis är som en svarttröjad och svartbyxad typ.

Och till min man köpte jag snygga strumpor med stjärnor på (stjärna är den absolut snyggaste symbolen som finns, jag ska nästan helt säkert tatuera en stjärna nånstans om jag nånsin ska tatuera mig) så att han kan dissa några av sina svarta team sportia-strumpor som alltid lämnar en massa ludd efter sig.
The pathetic housewife & doormat has spoken. Jag går och köper strumpor åt min man. Haha.

leaves

Du, jag känner igen mig skitmycket och jag fattar precis vad du menar. Jag hade det exakt sådär när jag bodde i en by på landet. Det var inget FEL på dem jag umgicks med där, men det var som om en bit av mig alltid fattades och aldrig fick komma fram. Du måste göra något åt det, annars kommer det att rasera massor för dig i framtiden. För mig räckte det med att flytta till en medelstor stad. Visst skulle jag gärna bo i en storstad också, men jag åker dit rätt ofta och hälsar på mina vänner där och det räcker.
Förstår om ni inte kan flytta, men du kanske borde åka bort lite oftare? Bara du, alltså, utan familjen?

2004-11-27 00:30:18

Corn

mmm... kanske. Jag tänker att min minsta bebis bara är sex månader och att jag nog känner mig lite fängslad (inte av HONOM för han är ju ljuvlig) men av situationen just nu. Jag vet att jag kände så här även när ettan var en pyttebebis. När han blev större och lättare att lämna bort gick det bättre och jag kände mig friare igen. Så det blir förhoppningsvis så den här gången också, snart.

2004-11-27 00:32:11

tori

ojojoj. som jag relaterar. det är exakt så det känns när jag hänger i hembyn. bortsett från att jag inte bor där. men jag är inte HEL. jag skulle inte kunna visa mig, och utveckla mig, med allt jag är där.
vad gäller det kreativa, och sånt, så verkar det på sina håll röra sig rätt mycket i hembyn, med många musiker som flyttat hem och så (läs: min brors kompisar och kollegor. de är fantastiskt många just från trakten som kan försörja sig och det bra). nu är de 30+ och har fått barn och drar med sig stockholmsfrun upp till hälsingland och hon ska försöka hitta nåt att göra och så dyker det upp yogacenter och afrikansk dans och grejer. fast det är mest berghagen-liknande tjejer och jag är ärligt talat väldigt tveksam om det är människor som är intressanta. men ändå. nu svamlar jag som fan. men. ja.

2004-11-27 00:38:08

tori

det där sista låter lite über sådär. det var nog inte riktigt meningen. jag ska förklara mer vad jag menar på ett längre vis nångång :)

2004-11-27 00:39:45

coz

det borde finnas speciella EU-bidrag enkom till bonnfruar faktiskt.

2004-11-27 23:41:59

alein

jag förstår hur du menar allför väl. Det var ett tag sen jag bodde i en liten by, men jag minns nackdelarna (och fördelarna).

Försök ändå dra igång något, även om det känns jobbigt och läskigt. Ibland blir man positivt överaskad när det gäller männsikor. Det kan ju finnas människor där som ser hela dig, fast du inte hittat dem än...

2004-11-29 17:47:12

Anni

Det är så litet i en småstad och jag kan tänka mej att en liten by är ännu värre. Lågt i tak, man kan inte öppna sej för mycket för det är så mycket skvaller och snack. Samtidigt finns det fördelar också, folk är trevligare på landet och det är skönt att slippa stadsstressen, men visst krymper man! Jag känner det också, längtar till Stockholm där det finns fler som tänker som jag, fler udda typer som inte passar in i en fyrkantig mall. Dom finns nog överallt, men är svåra att hitta...

2004-11-29 23:11:07

nina

Oh, relaterar! (Som så många andra.) När jag kommer hem till Norrland känner jag mig utstirrad och konstig. Tänker att alla tycker att jag är ett fetto (var värsta skinny puppy när jag bodde där) och att jag är asäcklig. Samtidigt trivs jag där. Det är skönt, det är nice. Det är lugnt. Det är gott. Det är bra. Det är själ. Det är ro.

Men så har jag hittat hit till ön och får lite av varje. Jag bor asnära stan men samtidigt så har jag landet här... eller landet. Men lugn och ro. Småstadskänslan ut i fingerspetsen... och på 15 minuter är jag mitt i city igen och kan pusta ut igen. Perfekt!

2004-11-29 23:27:13


Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2004-10-03
Antal texter
1 138
Övrigt
Valspråk

Jag tar ett helvete i taget.