Sitting out in the cold

Jag har blivit så van vid bilhaverier nu att när jag idag, när jag var i stan, upptäckte att bilen inte gick att starta nästan skrattade. HA HA HA. Försökte starta den i tio minuter, svettades, ungarna strirrade storögt på mig, och sen ringde jag Flake som var iväg långt ute i skogen. Därtill var jag nödd och tvungen.
Han fick sätta igång en stor apparat för att komma hem, hämta sina föräldrars bil eftersom det vore lite bökigt att köra med traktor och plog i stan, och sen körde han till mig. Jag och trotsungen var vid det här laget snea av hunger så vi gick till Pölsemannen (vi var tvungna, vi hade tänkt åka till McD men bilen funkade inte så vi var hänvisade till det enda snabbmatsstället vid "köpcentrat") och åt korv och mos. Sen strosade vi omkring på ÖB ett tag, lillRogga slängde sig på golvet ett antal gånger men det gjorde ingenting för jag hade ju all tid i världen så jag kunde stå och vänta ut hans syreattacker.
Flake kom och fixade och donade med bilen och fick till sist igång den med startkablar och så åkte vi hem båda två i varsin bil, och ungarna sov i min bil.
Egentligen borde jag vara less och förbannad, och ja, det är jag väl lite men det blev trots allt en ganska skön stämning här hemma sen, trots grovt försenat arbete - plöjningen som inte blev av - och ännu ett bilhaveri att laga. För felet på bilen kvarstår.
Men vi tog det lugnt, gjorde upp eld i vedspisen vilket alltid har en lugnande inverkan på mig, åt mat, lattjade lite. Åh schysst. Det är alltid som bäst när man förväntar sig det minst, verkar det som.

Dagens bästa var att jag pratade med Lee i telefon nu i kväll. Alltid när vi pratar känner jag en slags desperat lättnad över att känna mig fullständigt förstådd och på exakt samma plan. När vi träffas tjafsar vi ofta om småsaker, och det vet vi och så har det alltid varit, lättjafsigt, men ändå : så underbart lätt.
Vi pratade om högstadiet och om de minnen jag tänkte på igår. Glädje och en skön du&jag-känsla. Samtidigt ångest som ett hål i magen över att vi aldrig någonsin kommer att vara de där tolvåringarna igen. Inte för att tolvårsåldern var så himla lyckad men vår relation var det då, vi var allt för varandra och älskade varandra mest av allt. Vi satt på en träbänk utanför Pia Närköp (numera pressbyrån) och delade en strut BonBons (det var en pappersstrut med små chokladtäckta glassbitar i, GB:s bästa nånsin) och pratade om allt eller inget och vi lade femtioöringar på järnvägsspåret och sov över hos varandra nästan jämt. Vi var som en enhet, CornochLee, LeeochCorn. Jag saknar den.