träslöjd och nervous breakdown

Igår tänkte jag på maskiner och min förmåga/oförmåga att hantera dem. Jag funderade över huruvida jag skulle kunna lära mig att använda en motorsåg eller ej. Jag VILL ju det men frågan är om jag vågar.
Jag kom nämligen att tänka på min SVARVSKRÄCK. Ni vet träsvarven i träslöjden, man spände fast ett trästycke mellan två grejer och sen snurrade den skitsnabbt och man höll ett stämjärn eller nåt sånt mot trägrejen och så blev den rund och fin. Om man inte råkade slinta vill säga. Eller om det var en ojämnhet i träet, då kunde stämjärnet liksom knockas bakåt så att man fick det i ansiktet eller nåt sånt trevligt.
Det där var jag ständigt rädd för.
Fast först: jag hade träslöjd i högstadiet, efter den obligatoriska terminen syslöjd i sjuan där läraren var en träig sur skånska valde jag och bästisen Lee träslöjd båda två, som de enda tjejerna i klassen. Och det var skönt på ett sätt för att slippa syslöjden men inte fan var det lustigt direkt.
Vi var som sagt de enda tjejerna och det gav på något sätt killarna fribiljett till att tafsa. Trodde de. De tog oss HÅRT mellan benen, klämde och grävde, ryckte oss i rumpan när vi gick förbi, och vi fick krångla oss ur och sådär, där vi stod mellan snickarbänkarna. Men ändå, jag såg det lite som en komplimang. För givetvis tafsade de mest på Lee (hon var snyggast) så när de väl rörde mig kände jag mig lite smickrad. Wow. Sjukt, och obehagligt var det. Jag trodde att Lee gillade det tills hon en dag efter skolan, hemma hos henne, plötsligt började gråta och var helt knäckt av allt tafsande. Sen förstod jag lite bättre.
I alla fall. Svarven var min stora skräck och jag hatade den. Jag stod där med stämjärnet i handen nära den där speedosnurrande träklumpen och fasade för mitt liv. Jag var livrädd att jag skulle råka trycka in järnet för långt, och på så sätt få in handen i snurret, och att den skulle slicas upp. Eller att jag skulle få stämjärnet rätt i pannan. Jag tror att jag lyckades få min träslöjdslärare att "visa" mig så pass mycket att han gjorde min ljusstake nästan helt själv.

Sån här barndomsskit är det enda jag orkar skriva om. Igår hade jag ett kort nervöst sammanbrott då jag hyperventilerade och skrek och grät och sen fikade jag många mackor och sen lade jag mig och sov och sen har jag varit lite labil hela dagen.