A busom for a pillow

På komplimanglistan finns två ovanliga komplimanger som jag är skitstolt över. Först det som en äldre släkting till mig, en sjuttiosjuårig dam, skrev i ett brev till min mamma efter att vi träffats senast: "Den ljuva, blida (men ytterst skärpta) Corn". HaHAHA. Jag tycker att det är jätteroligt att någon uppfattar mig så. Det måste vara min stora byst som gör att jag uppfattas som blid och ljuv. Mitt problem är ju att jag inte ser snygg, punkig och svartsynt ut, utan snarare mesig med en präktig dam-byst, ljusrosa tröjor och svarta byxor, ni vet stilen. Då får man dras med "blid och ljuv"stämpeln. Bättre det, än tjock tråkig mes.

Och den andra, från min man: "Jag har aldrig riktigt fattat grejen med luftgitarr.. Jag har inte tyckt att det har stämt med musiken, liksom... Tills du drog det där evighetslånga solot på en Judas Priest-låt nyligen... Klockrent!"
Hahaha igen. Min man öste på med Judas Priest för ett tag sen, och jag kom in i rummet precis när det var ett litet käckt solo. Jag ställde mig i dörröppningen och intog en loj gitarrpose och sen manglade jag loss. Och Flake tyckte att det var SÅ BRA. Och jag är så mallig så jag ber honom berätta exakt HUR bra jag var, ganska ofta.

Idag när vi kom till La Supermarket så var det en sån där barnfotograf där, och vi flinade lite åt alla föräldrar som stod med sina uppsnofsade barn (rosa klänningar på tjejerna, blågröna Fix-set på killarna) och köade. När vi efter en lång storhandling kom ut ur affären så var det tomt, det var ingen i kön, och fotografsnubben angrep oss direkt. "Passa på nu! Jag har egentligen stängt men jag hinner med er också" och vi bara "njae... äh... ja okej då" och knappt hade vi sagt det förrän han började med sin barnfotografsjargong "vad heter du då? Rogga? ROGGA! SITT HÄR! Är det en lillebror du har?" utan att vänta på svar och vi hann knappt få upp barnen på den äckliga pälsklädda pallen (det var en sån där äcklig filt från åttitalet med en häst på, sån där sprakig fleeceaktig pälsfilt) förrän han började slita och dra i dem och Rogga är ju lite blyg i starten men den här snubben hajade inte det. Han såg ut som Ove Törnqvist, med dubbelknäppt grön kofta med METALLKNAPPAR, och hade en förfärlig BO, han luktade jättekonstigt.
Han hade en maläten handdocka som föreställde en groda och några snuskiga papegojdockor som han försökte roa Rogga med. "ROGGA! ROGGA!" skrek han oavbrutet och när Rogga tittade in i kameran och log så fortsatte han bara att skrika "ROGGA! KOLLA PÅ FÅGELN!" och både jag och Flake tänkte "men va fan knäpp då gubbe, han ler ju skitfint nu" men vi sa inget och pensionärer flockades runt den lilla scenen, skitkul, alla glodde på oss och våra barn som inte alls var finklädda och Rogga har ju värsta blåmärket och såret i pannan efter att han sprang in i ett bord häromdagen. Till slut knäppte gubben ett par bilder efter att ha slitit fram och tillbaka i våra barn och skrikit "KOLLA PAPEGOJAN ÄTER PÅ MAMMA" och rufsat mig i håret med sin skabbiga papegoja. Urk. Sen sa han surt "ÄNTLIGEN", som om det var skitjobbigt att lägga några minuter på oss. Som om det vore konstigt att Rogga inte satt med ett strålande leende och stirrade in i kameran hela tiden.
Till slut kunde vi betala 109 kronor och då var vi alldeles svettiga och ansträngda efter den konstiga fotografsnubbens beteende. Men det blev nog fina bilder eftersom vi har världens vackraste barn.
Flake sa efteråt "han hade nog värsta Jens Assur-ambitionerna men var inte så bra så han fick bli barnfotograf" och det är nog inte världens roligaste jobb, det är ju ganska monotont, inte direkt konstnärligt. Haha. Sen när vi satt i bilen såg vi hur gubben kom ut från affären och började knäppa upp byxorna, sen gick han bakom en uppställd friggebod och kissade.
För fan, hem till våtservetterna.
Och vi åkte hem och städade under vårt snuskiga badkar.
Nu ska vi kolla på film eftersom inte ens ettan funkar på vår tv längre. Tack gode gud för video.