Fönstergubben

En långsamt växande insikt om att det är så här det kommer att vara. Tidigare har mitt liv här känts som något tillfälligt. Och lite som ett undantag. Att det skulle vara lite speciellt för att jag är mammaledig. Men ungefär så här kommer det nog att vara sen också, även efter att barnen har börjat på dagis. Vi kommer nog att vara hemma en hel del ändå. (Och då menar jag att vi kommer att ha flytande arbetstider, vara hemma när alla andra jobbar, eller åka till stan och shoppa när vi vill, och istället jobba både tidiga morgnar då och då, sena kvällar och helger). Exotiskt för vissa. Vardag för mig.
Jag kände det idag när vi satte in vinterfönster i köket. Vi bor i ett gammalt hus och i vissa rum är det väldigt gamla fönster, englasfönster. På vintern sätter man in ett extra fönster framför det gamla, så att det blir som ett tvåglasfönster helt enkelt, och så har man lite vadd mellan fönstrena och så skruvar man fast det yttersta liksom. Det blir varmare och tätare och så har man en speciell tejp som man tejpar på skarvarna. (Och sen kan man således inte öppna fönstrena på hela vintern).
Och ibland när det blåser och viner utomhus så blir det ljud i tejpen, det funkar som ett membran liksom, så det kan låta kusligt. Fönstergubben, sade man förr, och skrämde barnen med det.
Det blev en lång harang om hur vinterfönster funkar men det var ju inte det som var grejen. Utan att jag kände att det här är faktiskt femte gången jag gör det här. Det är ingen nyhet längre. Det är inte första vintern jag går och hämtar ved heller. Det är min vardag. Jag hämtar ved och eldar i vedspisen och kakelugnen, dagligen.
Och vi rusar aldrig upp vid sex och stressar iväg, vi äter frukost i lugn och ro, tillsammans, och det låter lite sådär nyfrälst "åh vad bra att vara hemmafru" men det är inte så jag menar. Det här livet är SKIT stundtals, det vet alla som har läst mig tidigare, ibland spyr jag på det. Men själva lunken är skön. Det självständiga i det.
Idag gjorde jag värsta goda veganpastasåsen till lunch, med röda linser, och på kvällen åt vi risotto (och lillRogga visade sig vara en parmesangalning) och däremellan har vi som sagt satt in vinterfönster. Och jag har pratat med min bror i telefon, ett 45 minuter långt, privat samtal. Jag älskar min bror. Jag vet inte om jag någonsin har sagt det till honom, men han vet nog det ändå. Han bor 18 mil härifrån - han är den släkting som bor närmast. Men nu ska han och hans familj förmodligen flytta så att det blir närmare 70 mil från oss och det känns trist. Vi avhandlade diverse andra allvarliga saker också och det var tungt, efteråt kände jag mig alldeles tungsint. Stod och lutade mig mot diskbänken och tittade ut genom fönstret på gråvädret och tänkte "jaha, nu kommer höstdepressionen" för det var så det kändes ett tag. En stor och besvärlig gråtklump i halsen som satt kvar länge, länge.
Jag vet inte om det hade med min brors flytt att göra, att jag kommer att sakna att ha honom hyfsat nära. Eller om det kanske var lite avundsjuka som kom upp till ytan. Eller mer känslan av "gud vad härligt att bryta upp, skaffa ett helt nytt liv, flytta till ett nytt ställe". För det har jag ju velat under hela tiden som jag har bott här. Tills för ett år sen ungefär, då jag långsamt ändrade mig. Nu trivs jag här. Vi får se om vi blir kvar eller vad som händer. Som det känns nu så ska vi bo här... Det låter säkert skittråkigt. Och icke-utvecklande. Men man måste slå sig ner någonstans, någon gång. Jag drev omkring från ställe till ställe innan jag flyttade hit. Någon gång måste det räcka. Och jag tror att det räcker nu. Ja, jag tror faktiskt det. Det funkar ju ganska bra. Vi träffas otroligt mycket mer än vad de flesta par gör, vi äter alla måltider ihop, och så vidare och så vidare, och ändå har vi fet kärlek mellan oss. Det känns starkt. Och bra.

Och jag har postat ett brev som borde ha skickats för längesedan. Det är tungt det också.