Alltså, det finns vissa personer som verkligen går mig på nerverna. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror att det har att göra med att dessa personer (som jag alltså stör mig på) försöker mästra mig, och det tål jag verkligen inte. Med att personerna mästrar mig menar jag att de säger åt mig att göra saker, berättar för mig att jag inte kan tänka si eller så eller helt enkelt har åsikter om saker och ting som gäller mig som de definitivt inte har ett jota att göra med.
En av dessa mästrande personer är en av kollegorna på jobbet. För det mesta går det dock bra att ha med denna kollega att göra, men ibland känner jag verkligen hur det börjar krypa i kroppen på mig av irritation
Brrr. Den här kollegan kan inte låta någons åsikter vara i fred (såvida personens åsikter överensstämmer med kollegans, såklart). I förmiddags var vi några som satt och diskuterade huruvida svenska är ett trevligt folk eller inte, och alla - förutom denna kollega - var av den åsikten att svenskar ofta är rätt så buffliga. Det vill säga att när de öppnar en dörr så tittar de sällan efter om någon kommer gående bakom dem, vilket får till följd att den som faktiskt kommer gående bakom får dörren slängd rätt på sig. Inte så nice. Ofta är det dessutom män av modellen äldre som är de allra buffligaste. Detta instämde kollegan inte i och försökte följaktligen (och dessutom tämligen energiskt) övertyga oss andra (totalt sex personer) att h*n minsann hade rätt. Suck. Kan man inte få ha sin åsikt i fred? Jag är heller ingen som ger mig in i en livlig diskussion kring en sak som just huruvida svenska är buffliga eller inte. Jag är av den åsikten (och får arbetets cafeteria-dörr i huvudet minst en gång per vecka), och om andra inte tycker det så är det helt OK för min del. Men nej, kollegan måste definitivt ha sista ordet. OK. Jag lämnar fika-bordet.
Om jag sitter i telefon på mitt kontor kan den här kollegan också komma och ställa sig vid dörren till mitt rum och sedan bara stå där. Utan större anledning. Hallå! Jag pratar i telefon! Förvisso är det väl inga nationella hemligheter som avhandlas på mitt kontor, men det är ändå irriterande att ha en person bara stående vid dörren när man själv är upptagen i telefon. Ett liknande beteende kan också inträffa om jag sitter på mitt eller en annan kollegas rum och pratar med en annan kollega. Då kan Den Irriterande Kollegan bara komma in och ställa sig och lyssna. Och nej, fortfarande avhandlas inga super secrets men ändå. Gör man verkligen så? Allmänt hyfs vore väl att säga (om man nu ville något
) att oj, är ni upptagna så kan jag komma tillbaka senare. Inte bara ställa sig där och invänta
Ja, vadå? OK, man kanske bara borde säga att man är upptagen (obviously!), men i regel när detta inträffar så blir jag liksom så ställd och paff att jag inte reagerar. Ska reagera nästa gång så kanske det slipper bli fler inlägg av denna kaliber.
PS: Dessutom hälsar denna kollega inte tillbaka när jag kommer in på kontoret på morgonen och säger god morgon till alla. Därför har jag slutat säga god morgon till denna person. H*n verkar dock inte bry sig nämnvärt om det. Bra.