Reflektioner

För en månad sen igår gjorde jag slut med Lars. Känns som en vecka och en livstid sen.
Jag minns att jag tänkte att jag aldrig mer kunde använda den tröja jag hade på mig eftersom den för evigt skulle vara förknippad med den dan - göra-slut-tröjan liksom.
Igår försökte jag komma på vilken tröja det var men kunde inte minnas. Det betyder säkert nåt men jag vet inte vad.

Det gick så fort, sa en kompis. Och jag kan bara hålla med. Tre veckor efter att jag bestämt mig hade jag flyttat. Ändå var det en evighet därimellan. En evighet av ont i magen varje eftermiddag när jag var på väg hem från skolan. En evighet av att inte kunna lägga mig förrens jag var stuptrött, och ändå inte kunna somna eftersom personen i sängen intill inte var den rätta. En person som var så ivrig att bli av med mig att han försökte kräva att jag flyttade ut till ett studentrum hans kompis bror hade, ett rum som bara var ledigt i en månad (mer stress över boendesituationen och TVÅ flyttar var ju precis vad jag behövde i den situationen. Ooooh ja!). När jag talade om att det inte alls var nån lösning jag tyckte var bra muttrade han om att jag alltid gör som JAG vill, att han inte hade nåt att säga till om.
Nä, just det. Fy på mig som inte låter nån annan tala om för mig att jag VISST fortfarande älskar?
Han har oxå sagt - men inte till mig, det vore ju dumt att prata med mig när man istället kan kommunicera med mina vänner? - att han tyckte att jag borde ha löst bostadsfrågan INNAN jag gjorde slut. Och DET hade han inte haft några invändningar emot om jag gjort så..?

Nåja.

Det känns som att flytten var en större milstolpe för både Lars och Erik än för mig. Kanske inte så konstigt - jag står ju mitt uppe i det fortfarande liksom. Kanske det blir en milstolpe i backspegeln. Annars kommer jag på rak arm på två tillfällen som känns mer avgörande: när jag för första gången pratade med nån "utomstående" om mina tankar, sa orden högt istället för att bara skriva eller tänka dem alltså och den helgen då jag åkte till Mörrum och lämnade en sjuk Lars hemma (i vanliga fall hade jag sympatitråkat hemmavid och pysslat om honom).
Två steg bort från det som var, förhoppningsvis mot nåt som är ännu bättre.
Men marken gungar lite för mkt än så länge för att jag ska kunna känna efter.