Känslosamt skvättande

Har just tittat på TV - en sång för Martin - och är alldeles tagen. Så mycket kärlek! Så mycket smärta! Hur kan nåt så fint få gå sönder? Det är inte rättvist! Jag blir alldeles upprörd och ändå är det bara en film...

Alla dessa starka känslor! Jag kan inte hantera dom!

Jag är blöthjärtad, och blötögd och blötnosad också för den delen. Glöm små söta spetsnäsdukar - här krävs rejäla badlakan! Det är därför jag nästan aldrig ser såna här sorgliga filmer på bio utan ensam hemma, i soffan där jag kan böla bäst jag vill utan att nån ser mej. Vet inte vad det är med mej, men när jag blir berörd av något, på djupet, då läcker känslorna ut genom ögonvrårna.

Ofta skäms jag, försöker kontrollera mej, verka oberörd. Det är så jobbigt att alltid vara som en öppen bok, spontan och känslosam. Jag avskyr att gråta offentligt! Så då försöker jag tänka på nåt annat, skämta bort det hela eller bara bita ihop tänderna och gå ut i köket och börja diska eller nåt annat helt ovidkommande.

Vet inte om det är för att jag är uppfostrad att uppföra mej ordentligt eller om jag bara duckar för att det är för jobbigt att känna så mycket. Och ändå längtar jag efter att känna mer, leva intensivt och vara närvarande i det jag gör. Jag försöker, men så fort det bränner till går jag hem och gömmer mej igen, ensam i min soffa.