Du kliver in genom dörren. Vi har inte setts på länge. Vi kramas. Det är en helt vanlig kram. Eller, det är det inte. Det är en lång kram. Ingen jättelång kram, men en kram som definitivt är längre än en normallång kram. Det är en kram som signalerar något. Den signalerar att det var länge sedan vi sågs, och den signalerar att det är skönt att känna den andres armar runt sig. Skulle kunna stå så i en evighet. Men det går inte. Evigheten finns inte för oss.
Du pratar med mig. Jag pratar med dig. Du sitter en bit bort. Inte för nära. Inte än. Vi pratar och skrattar. Vi förstår varandra. Vi är så oerhört lika, men ändå väldigt långt bort från varandra. Det fysiska avståndet kommer dessutom att bli längre. Men det bekymrar jag mig inte om nu. Fast vetskapen finns där. Men världen runt omkring försvinner och tiden rusar fram men står stilla. Vi har inte setts på länge, men ändå känns det inte som om det var länge sedan alls. Kanske för att du ofta är närvarande i mina tankar.
Du häller upp vin och jag dukar fram mat. Vi äter, dricker vin, pratar, diskuterar. Du berättar saker för mig som jag tror att du inte berättar för någon annan. Trots närheten finns ett slags öppenhet om andra saker och ting som kanske inte bör diskuteras av oss, i alla fall inte just där och då, men det gör inget. Åtminstone inte just då. Om vi inte kan berätta detta för varandra för vem kan vi då berätta det?
Du frågar om du kan hjälpa till med något, men jag säger att det inte behövs. Jag kan känna din blick på mig även om jag inte har mina ögon vända mot dig just då. Helst av allt skulle jag vilja gå fram till dig och slå armarna om dig, men jag gör det inte. Måste och bör vänta. Om ens göra det alls.
Du häller upp mer vin. Vi pratar vidare. Du sitter närmare nu. Om jag bara sträckte ut armen skulle jag kunna nå dig. Men jag kan inte. Får inte. Låter inte min arm röra sig. Fastän jag så gärna vill.
Du ser på mig. Jag vet inte vad du vill säga med din blick. Men jag tror jag vet. Din blick säger det som din mun inte säger. Eller som pennan inte säger. Eller som de små sms-orden inte säger. Inget säger det förutom din blick. Blicken fångar mig. Den fångar mig och håller mig fast, även fastän jag vet att din blick kommer att ändras senare. Och vad den säger då vet jag heller inte. Det jag vet är att den då signalerar oro eller osäkerhet. Men varför? Det måste inte vara så, men du har bestämt att det ska vara så. Innerligt hoppas jag att du ska ändra dig, men det verkar inte som om det kommer att hända. Tyvärr. Själv säger jag heller inget. Låter blicken tala. Vet inte varför man alltid ska vara så stark. Varför helt enkelt inte bara låta orden flöda? För att jag vet att jag kommer att få det svar jag inte vill ha. Därför möter jag din blick och fortsätter hoppas.
Du sträcker ut din arm. Du får göra så. Det är vår tysta överenskommelse. Jag möter den. Som jag alltid gör. Kan och vill inte hindra den, fast jag nog borde. Kan inte hindra dig när du sitter på mindre än en armlängds avstånd från mig. Och vill inte. Och du är väl medveten om det. Alltför väl.
Du ligger bredvid mig. Du säger inget. Jag önskar att du tagit din hand och strukit den längs min rygg. För att på vårt icke-verbala kommunikationssätt bekräfta. Men du gör det inte. Vår dialog är avslutad. För den här gången. För alltid, tänker jag. Men det tänker jag alltid. Det är mörkt, så jag kan inte se din blick, men jag vet att den inte finns där längre. Den där blicken som uppslukar mig. Den där blicken jag är så svag för. Vet du att det är just den som får mig på fall? Använder du den medvetet? För att få som du vill? För att sedan byta ut den mot en annan blick. Vilken är egentligen den sanna blicken?
Du småpratar lite. Jag replikerar. Jag vet inte om någon annan får ta del av det du berättar. Det låter på något konstigt sätt så förtroligt. Undra varför just jag får veta? Varför jag? Och varför nu? Nåväl.
Du rör på dig. Jag sträcker ut min hand och låter den vila på dig. På din rygg. Du är varm. Du säger inget. Du känns plötsligt som en främling. Kanske jag borde tala, men jag gör det inte. Jag vet inte om det är för att jag är rädd för vad som kan hända. För det kan ju egentligen inte bli värre. Egentligen inte. Stark på utsidan och oerhört bräcklig på insidan.
Du vaknar och säger något. Jag hör inte riktigt vad det är du säger, men jag förstår att du är på väg upp. Och bort. Jag ligger kvar en stund. Tvekar innan jag kliver upp. Förstår att det är dags att möta den där blicken. Tar ett djupt andetag. Det är som om vi inte ser varandra. Tänker en snabb tanke. Jag tror inte att du förstår hur jag känner. Eller så gör du det, och använder detta som en strategi för att själv inte falla för djupt. Måste hela tiden hålla sig vid ytan. För annars kan man drunkna. Det är kanske det jag redan har gjort.
Du vill inte ha frukost. Du vill inte äta frukost med mig. Vill inte stanna längre. Måste iväg snabbt. Det blir väl för jobbigt annars. Antar jag. Jag känner mig besviken. Trodde dock innerst inne att det inte skulle ske någon förändring. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade hoppats. För det hade jag. Och det var ju inte första gången. Jag ställer fram en tallrik och ett glas till mig. Jag kommer att få äta frukost ensam.
Du har packat ner sakerna och är på väg. Är det här sista gången jag ser dig innan du reser ännu längre bort? Nej, jag tror inte det. Men man vet ju inte. Vi kramas. En innerlig men snabb kram. Jag släpper dig snabbare än jag vill. För att jag måste. Du tar på dig ytterkläderna och är på väg ut genom min dörr. En kram till. Jag säger lycka till med dagens förehavanden och kör försiktigt. Sedan stänger jag dörren.
Du har lämnat mig. Igen. Cirkeln är sluten. För den här gången. För alltid, tänker jag. Så som jag alltid tänker. Vilken cirkel i raden var det här? Hur många cirklar kan produceras? Varför cirkulerar vi runt såhär? Det finns något som drar oss till varandra. Oavsett. Jag är beredd att ta steget. Du är inte beredd. Du vill bort. Kommer avståndet att få oss att sluta cirkulera? Avstånd har inte lyckats med det förut. Fast förutsättningarna är lite annorlunda den här gången. Skulle jag sagt något? Men jag tror du förstår ändå. Visst gör du? Men ändå får jag inte det svar eller den respons jag så innerligt önskar.
Jag låter tårarna komma.