skitdag

Vaknade gråtande och sen har det knappt slutat.
Allt känns så jävla jobbigt och uppgivet idag. Jag hatar alla som beundrar mig för att jag är så stark och för att jag orkar - vad har jag för val? Tror de jag VILL vara så jävla stark och inte gå sönder, tror de verkligen att jag orkar?

Det gör jag inte.

Jag vill inget hellre än att falla i småbitar just nu, men jag har inte råd med det.
Jag vill bli av med den onda klumpen i bröstet, oron som satt sig i nacken och axlarna, illamåendet, rädslan, uppgivenheten.
Jag vill inte behöva kontrollera det längre, jag vill släppa greppet och låta mig falla sönder.

Jag vill inte ha sympatier, vill inte behöva hjälp, vill inte höra att det finns folk som stöttar mig för jag är ändå inte intresserad av annat än att gå sönder och det låter dem mig inte göra - för jag är så jävla stark och orkar så mkt mer än jag tror... kan folk inte bara sluta påminna mig om det?!

Jaja, jag kommer klara det. För jag har inget annat val.

...och mitt uppe i allt är jag kär, och älskad av en massa människor och jag vet inte vad. Men idag hjälper inte ens det.