som en väteatom eller nåt

Snabba växlingar mellan varmt och kallt, av och på, bu och bä.
Ena sekunden undrar jag hur jag kommer orka med skolan, andra sekunden blir jag GALEN över att tempot är för långsamt och folk i klassen dessutom tycker att det går för snabbt och de i året över påstår att det bara är i början som tempot är så högt (kommer jag bli ÄNNU mer tokig alltså, eller ska jag tvingas börja handarbeta på lektionerna?)
Jag kan ju alltid plocka upp mitt lära-mig-php-ordenligt-projekt igen om jag skulle få för lite att göra, förstås.

Tankarna susar omkring i samma hastighet som känslorna - inte undra på att jag har ont i huvudet med tanke på det surr som ständigt råder däruppe.

-------------------------
Promenerade till tåget med Monika som vanligt. Hon berättade nåt som gjorde mig ganska glad - att hon alltid varit en sån människa som följde med strömmen, alltid fogade sig, passade in i mallen, men nu sen hon lärt känna mig har hon börjat tänka att hon faktiskt har rätt att ha en egen vilja och kan välja sin egen väg. (Sen berättade hon att hon står som första reserv på en utbildning i Lund, men jag förbjöd henne av rent egoistiska skäl att hoppa av vår utbildning för jag GILLAR henne ju!)
Jag har alltid funnit inspiration hos andra, så det har inte slagit mig att jag kan GE det oxå. Åtminstone inte i det kaotiska tillstånd jag befinner mig i just nu. Men det är klart, jag har den samlade, reflekterande kostymen på mig i skolan för det mesta.
Glad blev jag i alla fall.
Vad mer är, jag fann mig tillräckligt snabbt för att tala om att jag blev glad.
Återkoppling.
Viktigt som fan.

Hm. Det var nåt mer ang Monika jag tänkte skriva, men det trillade bort.
Nåväl, var det viktigt så dyker det väl upp igen.