Inifrån eller utifrån?

Som jag skrev för ett par veckor sen står jag inför ett val som, vilken väg jag än väljer, kommer leda till att jag i viss mån går sönder.
Känslomässigt har jag redan valt men jag vågar inte ta steget, eftersom jag inte är beredd på smärtan. Samtidigt vet jag att det inte gör mindre ont av att vela först- och är det egentligen inte minuspoäng för tvekan? Eller gäller det bara hästhoppning?

I ett maratontelefonsamtal idag fastställde jag att det lite är som att välja mellan att långsamt gå sönder inifrån eller snabbt utifrån. Genom att inte välja kommer jag otvivelaktligen gå sönder, bit för bit, möjligen så långsamt att jag inte märker det förrens alla bitarna redan är borttappade eftersom skalet hela tiden varit hyffsat intakt och det tar jättelång tid innan jag hittar alla bitar igen, och får ihop dem till nåt som liknar mig. Det var vad som hände förra gången. Vill inte gärna dit igen, tackar som frågar.
Genom att välja kommer skalet troligen gå sönder, men kärnan vara intakt. Det gäller bara att skalet inte går sönder mer än att det går att hålla ihop, så att innehållet inte rinner iväg innan jag lagat mig.
Där nånstans är jag just nu, tror jag. Jag vänder och vrider undrar om nån vinkel är skonsammare än nån annan, allt för att minimera skadan på skalet. Fast egentligen vet jag att det inte lämnas några garantier, men att det finns gott om hjälpsamma händer att hålla mig samman om det behövs, och för att leta borttappade bitar.

Medan jag väntar smulas långsamt insidan sönder, bara...
Vänta nu - var det inte det jag skulle undvika?
Hallå ja?

Dumma, fega lilla kicki...