Perfect love?

Varning för djupt filosofiskt funderande:

Satt och läste en bok imorse och försjönk totalt i den, borta från tid och rum. Så dök det plötsligt upp en tanke! Författaren skrev att Gud inte kan älska människorna eftersom han är perfekt. För att kunna älska måste man vara mänsklig, dvs lagom kantstött, med sina svagheter och krämpor.

Jag tror det är helt tvärtom. Alla människor är kanstötta, med sina svagheter och brister och de kan bli älskade ändå. Däremot måste man nog vara övermänskligt, nästan gudalikt ofelbar för att verkligen kunna älska någon. Det är kanske det som är det svåraste.

Alla vill så gärna bli älskade, men kanske borde man istället försöka lära sej att älska? Eller åtminstone förstå att det inte är så lätt som det låter? Förlåta sej sjäv för att man ibland kanske inte ens kan älska sej själv?

Det här kändes så glasklart när idén landade i huvudet på mej imorse och nu när jag försöker skriva ner det hela låter det bara som kvasifilosofiskt dravel. Makar det any sense at all?