Det regnar igen...

Igår hade jag en underbar dag, ihop med min bästa vän sen evinnerliga tider. Shoppingutflykt till en grannstad med roliga affärer, solsken, god lunch på uteservering och massa tjejsnack. Inbillade mej naivt nog att det kanske skulle bli en sommar i år också, till slut. Tog t o m en härlig kvällspromenad i bara T-shirt och frös bara lite lite grann.

Och så, mitt i natten, åska och dunder! Upp och stänga balkongdörren och alla fönster, halvvaken, med håret på ända. Somnade om och vaknade sen med en klump gråblaskigt tungsinne på kudden bredvid.

Jag försöker rycka upp mej, gott te till frukosten, favoritskivan på CDn - alla små tröstknep för att muntra upp mej. Ändå känns det bara så trist!

Alla mina stackars balkongblommor simmade omkring i sina krukor, bokstavligt talat! Det var bara att dra upp dom ur pölarna, vända upp och ner på fulla krukor (härlig dusch ner till grannen inunder, aj aj, så får man säkert inte göra). Min persilja slokar, basilikan ser ut som en dränkt katt. Bara fuchsian ruskar tappert på sej, tack för den, min vän!

Egentligen är det inte ett dugg synd om mej! Jag har det bra, goda vänner, snälla föräldrar som bjuder hem mej på söndagsmiddag, en fin lägenhet med balkong, ett jobb som säkert blir kul bara det händer nåt. Jag är frisk och kry och har inga allvarligare problem alls, så varför känner jag mej då så urbota vissen? Själens obotliga ensamhet? Eller bara en ovanligt trist regnig söndag? Usch! Jag tar med mej tekoppen och kryper in under min gråaste filt och går i ide!