Vintern har hållt mig hårt i år. Fast på ett annat sätt än vanligt.
På ett plan har jag tänkt ”Jag är inte alls lika deppig den här vintern som jag brukar”, men det är inte alls sant.
Faktum är att jag har haft en helt ny nivå av vintertrötthet, eller vinterdepp. Livstrött snarare än håglös. Om jag normalt brukar utåt inte orka så mycket, men på djupet vara ganska okej. Så tror jag att den här vintern har det varit mer tvärtom.

Jag minns en text jag tänkte skriva någon gång i december. Där jag kunde känna lite avund till de döda.
Nu menar jag inte att jag var självmordsbenägen. Nej, inte alls. Men jag kände att vara död var en ganska skön vila. Att vilan var inte temporär. Och att problem inte var problem och lösningar var helt orelevanta.
Jag ville inte dö. Inte det minsta. Men jag tänkte ”Ah, de måste ha det bra de som inte behöver vara med i allt det här livet”

Jag känner inte så nu. Så jag antar att jag sakta börjar segla uppåt. Och att jag nu, när jag blickar tillbaka, kan se att vintern har varit hård. Mentalt.

Men att säga att jag är igång är en grov överdrift. Jag känner mig oerhört urlakad.