En god morgon

Tisdag morgon. Jag sitter på mitt lokala, tillika favoritkaffé.
En ägg och kaviarmacka, på pinfärsk toscanafralla. Bakat på plats. En kopp kaffe med påtår.
Kafféet är mer än halvfullt. Några sitter med datorer och jobbar/pluggar. Någon har ett möte på telefon. Ett par vänner sitter vid ett bord och pratar. Ibland sitter folk och har möten här. Lokala entreprenörer som planerar en ny websida, eller någon som diskuterar ett byggjobb de fått in.

Det här kafféet var min heliga plats det där året då jag gick sönder av stress. Som sjukskriven tog jag barnen till dagis, sen körde jag hit och tog min frukost. I början satt jag bara. Kunde inte läsa, inte sufra på telefonen. Orkade inte prata i telefon. Jag bara satt med min fralla och kaffe med påtår.
Då fick jag se livet på kafféet. Och jag älskade det. Gör det fortfarande.
Paret som kommer in minst 3 gånger i veckan. Kaffe och en bulle var, så läser de tidingar. Ser dem inte prata så mycket med varandra. Men rutinen är vilsam.
Pensionärsgänget som kommer närmre lunch. 5-6 gubbar och en gumma. De pratar så alla hör. Det får mig alltid att le. Det känns som om de suttit på det här kafféet i tid och evighet.
Det har de ju inte. För det har inte funnits i tid och evighet.

När vi flyttade hit fanns här ett kaffé. Ett trist sterilt kaffé med inköpta kondisbitar. Vi kom hit med mammagruppen. Sen hade vi blockerat helt stället.
Minns inte vilket år stället bytte ägare. Omvandlades till ett lokalt bageri och kaffé. Härbakta kanelbullar, smörbullar, semlor, 8-9 sorters frallor och ett antal limpor.
Från att ha varit sterilt och trångt, blev det ett enkelt, varmt och gemytligt kaffé.
Kafféer har varit min grej ända sen jag flyttade till Göteborg 1994. Göteborg, staden med de helt ljuvliga kafféerna. På den tiden var Stockholm helt uselt på kaffékulturen.
De som lovordar Vetekatten och liknande Stockholmskafféer har inte min kaffékultur. Kaffé är en social plats, där hela gäng kan ramla in och hänga loss en timme eller så. Skolelever som spenderar raster med kaffelatte och högljudda samtal. Kaffé kan också vara en lugn oas, där tiden går lite långsamt eller rent av stannar till. En stund för kontenplering och ro.
Vetekatten. En plats där man kommer två och två, fikar dyrt och sen rör sig vidare i Stockholmstempo.
- Nej, protesterar någon som minsann suttit många timmar på Vetekatten.
Det må så vara, men det är inte den rådande atmosvären. Vetekatten är inte lugnet oas mitt i Stockholmsvimlet. Det är ett litet vattenhål som man stannar till vid.
Till och med de moderna kedjorna som Esspresso House och Wayne’s coffee har lyckats bättre med den kaffékultur som är min.

Det här lilla kafféet har hur som helst konkurerat ut alla kafféer jag besökt.
Dels för att det är hemma. Dels för det är här min själ fått läka. Och för att det är en helt underbar plats med småstadskänsla.
Morgonen är snart slut. Jag måste packa ihop och bege mig till jobbet.
Jag sitter inte här varje morgon. Långt ifrån. Men när hjulen snurrar fort, när andningen blir kort och grund. Då kan jag kliva av, sätta mig här en stund och känna tiden gå lite långsamt.

En god morgon.