Ält

Jazzie 2018-01-18 23:44 (1 kommentar)
Imorgon ska jag på efterkontroll.
Jag pratar inte så mycket om det med någon. Sambon och jag pratar lite grann. Men inte så mycket med någon annan.

Dels för att missfall inte är mycket till fikaämne.
Och dels för att man får ett huvud på sned och ledsenhet när man berättar. Men sen, när man fortsätter, då får man historierna.

Historierna som bagatelliserar.
Om hon som fick missfall på toaletten på jobbet. Fick låna binda och sen kunde hon fortsätta jobba som vanligt.

Eller om hon som fått fyra missfall på raken. DET är jobbigt.

Och så vidare. Historierna berättas aldrig i jag-form. För det är aldrig dem själva det handlar om. Utan en kompis, vän eller bekant. Jag tror inte att de som det verkligen handlar om skulle bagatellisera på samma sätt.

Det är klart att det är tråkigt att jag inte fick behålla barnet. Men inte så mycket mer än så.
Och jag accepterar det. Tidiga missfall är vanliga. Många som råkat ut för det. Det är inte tycka-synd-om som jag är ute efter. Jag håller med att jag inte på något sätt är hårt drabbad. Det är inte det.

Men det här händer inte mig till vardags. Det är både stort och nytt för mig. Men framför allt, det som sorgen handlar om är inte missfallet i sig, utan allt omkring det.
Bebislängtan som nu rasar inom mig med nyfunnen kraft. River och sliter i mig.
Jag kramar och kramar mina barn. Och det är underbart. Men den del av mig, som av någon anledning har ett enormt behov att reproducera är inte nöjd.

Jag ser bebisar överallt.
Jag vet att den delen av mig inte har rätt. Det är inte så där glittrigt, mjukt och underbart som hon målar upp. Jag vet att jag inte alls upplever graviditeten som något härligt. Det är en rätt jobbig resa. De första månaderna efter födseln när allt är upp-och-ner. Både i och utanför kroppen. Alla nätter. Den ständiga beredskapen. Att vara en serviceinrättning för en lång tid. Skriken. Frustrationen. Att vara småbarnsförälder är jobbigt. Som fan. Jag vet allt, men hon lyssnar inte. Hon målar drömbilder. Matar mig med dem.

Allt det väcker en sorg. En sorg som jag har svårt att få ur mig. Den kommer i små, små duster. Som alltid. Känslor är svårt.
Det blir en tår, sen gaskar jag upp mig. Pyser, lite i taget. Tillslut kommer jag gråta utan att ens tycka det finns en anledning.
Min logiska del har arbetat klart, men mitt känslo-jag har inte fått ur sig allt.

Ingen orkar lyssna på sånt skit.
Så jag säger inget. Så det hamnar här. Ält, ält, ält.
Och tårarna hamnar i bilen. Där är det bara jag.


Pocks

Viktigt att du pyser någonstans och tillåter dig att känna allt det här även om det så är när det bara är du i bilen. Kram!

2018-01-21 23:47:57


Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte