Efterkontrollen visade att det fanns lite kvar. Men gynekologen tyckte inte att det behövdes varken skrapning eller piller.
Och det var tur och lugnande att ha varit där. För efteråt blödde jag mer och hade ont.
Hade det skett utan doktorns utlåtande hade jag blivit supernojig.
Nu känns det som att jag kan slappna av och lägga detta bakom mig. Hon kunde också se att kroppen höll på att lägga det här bakom sig och gå vidare.
Hemma fortsätter livet.
Idag tappade Tusse sin första tand. Det har varit en lång resa med en massa vickande. En längtan att tappa tanden och en rädsla att göra detsamma. Det går att väva in många livsfrågor i en tandtappning. Hur annorlunda man kan känna sig över att vara rädd för att tappa en tand, när andra barn inte alls är rädda.
Hur stor bli man när man tappar en tand? Var kommer vuxentanden ifrån? Och varför har ingen sett tandfén?
Grodan kan helt plötsligt klockan. Och läsa.
Från ena dagen till den andra känns det som. Det är ju så klart inte sant. Han har ju tragglat, men sist jag frågade honom vad klockan var satt det inte riktigt. Och nu bara kan han.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte