Till förstasidan

 
Hur fort går det då? - 2014-03-20 23:08
När Karra var ungefär tre lovade jag henne att jag skulle vara med henne en dag på förskolan. Nu är hon 5.5 och jag har fortfarande inte varit med. Men nästa vecka tar jag en fridag och gör det, det är dags nu, annars kommer jag missa det helt. Tiden på förskolan på Odenplan är förbi och där fick jag ingen dag. Någonsin. Det ångrar jag - man ska inte skjuta upp sånt man verkligen vill göra tills i morgon.

I kväll börjar vi styra upp gästrummet lite. Får bokhylla på plats och petar in saker där. Hittar tjejernas portfolios från Odenplansförskolan och drabbas, såklart, starkt av tidsflykten. Nostalgin, den är som en sjuka. Och jag spär ju på den när jag spar fanimej allt - avtryck, bilder, intryck: det finns mängder av nostalgika att gotta sig i hemma hos oss. Av allehanda sort från allehanda epok i livet. Sparat i boxar från Ikea, staplade på varandra. Vad ska jag med det till? Gör det mig gott eller blir jag bara vemodig av att titta på det? Jag kan inte bestämma mig, för det är både ock. Både skitkul och så vemodigt att hjärtat snörper ihop sig till en liten boll i bröstet. Det går så fort, tycker inte ni också det?

Det blir ju extra tydligt med barnen - de växer för varje timma som går, Karra gråter om nätterna och gnor sina tunna ben som växer så att det knakar i perioder, Lillis språk exploderar ut i härliga reflektioner och frågeställningar ("Mamma, vet du vad jag såg i dag? Jag såg att S hade en snopp! En liten snopp hade han på sig. Den var inte lång och stor som pappas och vet du? Den hade inget sägg (skägg) på sig". Fatta hur mycket man får skratta!). Plötsligt är hon tre, lilla gumman, hon är tre och trotsutbrotten har ebbat ut för en stund, hon och Karra fångar upp varandra i lek och gemenskap och jag kan faktiskt, när det vill sig väl, bara finnas till här hemma utan att ha dem på mig hela tiden. Det är underbart, men också en bild av hur fort de växer och hur det svischar.

Jag är glad för varje stund jag bara är med dem. När vi sitter ner och leker och leker, bygger lego, pysslar och skapar. De där stunderna när vi hänger i soffan i en hög och läser bok efter bok efter bok. Eller går ut och upptäcker. Lagar mat tillsammans, de vispar pannkakssmet grälar om vem som ska få knäcka ägget. Allt det där är här och nu och är borta snart och när jag tänker på att jag har en flicka som ska börja sexårsverksamhet till hösten då måste jag bara stoppa tiden lite trots allt, reflektera ännu en gång, skriva ännu en Hypotext och samla mig lite. Och bestämma mig för vad det är som är viktigast. Och det är ju solklart: det är tiden med dem, Frasse och mina vänner. Jag vill så mycket hem till de här små människorna, vill inte jobba över, dra ut på tiden - bara rusa hem och krama dem, höra dem berätta om sin dag och finnas nära dem. Jobbet ska inte få äta upp mig, jag ska hem till mina barn och hinna vara närvarande på riktigt innan de här barnåren är förbi. Sen kommer annan tid och den ska jag omfamna på det sätt den behöver omfamnas på, men just här och nu är det fortfarande småbarnstid och jag ska inte skynda ifrån den, för ifrån den kommer jag väldigt mycket tids nog. Typ alldeles strax.
Föregående inlägg N&uaml;sta inlägg Ordbok - Prenumerera - Lista alla - RSS: Text/Kommentarer
Anitan1!
Det är värt mycket att hänga med till förskolan någon gång. Kul se sitt barn med nya ögon, de visar ju helt andra av sig själva i gruppen. Sen har man en del gratis när man har bättre koll på de andra barnen.

14-03-21 20:52


Kommentera!

Vilket användarnamn finns överst i listan till vänster?




Ditt namn:    

Du vet väl om att du underlättar för skribenterna om du skriver @namn: när du svarar någon i kommentarsfältet?

Tillåtna HTML-tagar: <b>, <i> och <u>

Info / Stat / Frågor

Första inlägget:
Fem år senare

Senaste inlägget:
Skön sommar till er!

Mest lästa:
Hur fort går det då?

Mest kommenterade:
Ett år senare

Antal läsare per text: 209.08
Antal kommentarer per text: 2.08