Där ser man

Jag skrev ett mejl till en god vän i natt, ett sånt som legat och väntat på att komma ut ur mitt huvud ett tag nu - men varje gång jag försökt har orden flytt mig. Klockan mitt i natten gick det bättre, men jag drog mig lite för att läsa igenom det imorse. Hade ingen aning om hur vimsigt och osammanhängande det blev.

Det visade sig ha blivit riktigt bra. Visserligen hoppade jag friskt mellan gamla krigsskador, sex och nojjor men någon slags röd tråd fanns ändå närvarande.

Och precis som vännen svarade var det inget som var helt nytt. Det är såna saker man liksom vet nånstans längst bak när man känner mig - ingenting jag döljer även om jag inte ofta väljer att direkt prata om det.
Det känns ändå bra att ha visat några av mina jobbiga sidor lite mer öppet än tidigare.
Det läker inte mina ärr, men det får mig att känna mig lite tryggare med mig själv, att veta att andra kan se dem och ändå acceptera mig för den jag är.

Bara ytterligare ett sätt att söka bekräftelse med andra ord.
Där ser man.